Innevarande år kommer säkert att gå till historien som ett av de mest dramatiska sedan andra världskriget. Avskyvärda terrorhandlingar i Frankrike, Belgien och nu i Tyskland. Konflikten i Mellersta östern med krig i Syrien, Irak, Libyen och Jemen och med syriska staden Aleppo som helvetet på jorden är på intet sätt över.
Mellanöstern-konflikten kommer sannolikt pågå i flera år. Frågan är om president Assad tvingas avgå. USA och EU hoppas det. Ryssland och Iran vill ha Assad kvar.
Turkiet har under året slagit in på en farlig väg efter det misslyckade kuppförsöket. Förenta Nationerna är marginaliserat. Här fästs överdrivna förhoppningar på nyvalde generalsekreteraren portugisen Antonio Guterrez. Så länge vetorätten i säkerhetsrådet gäller blir det svårt att skapa fred inte bara i Mellersta östern utan i hela världen. Förhoppningsvis kan Sverige som tillfällig medlem i säkerhetsrådet förbättra samarbetsklimatet i rådet.
Den största överraskningen inom utrikesområdet är naturligtvis valet av ny president i supermakten USA. En politiskt helt oprövad miljardär i fastighetsbranschen, Donald Trump tar 20 januari över som president. Milt uttryckt kan vi förvänta oss överraskningar. Hans valbudskap kommer säkert tonas ned, när han möter verkligheten. Men säkert kommer NATO-samarbetet och det transatlantiska samarbetet att utsättas för prövningar.
En statschef som gläds åt valet av ny USA-president är inte oväntat Rysslands ledare Vladimir Putin. Under Obama-perioden har ryssrelationerna legat på fryspunkten. Putin söker vänd mot EU-länderna närmare kontakt med Kina, Kazakstan och hela Eurasien. Putins mål med de uppseendeväckande insatser i Syrien är avsedda att visa att Ryssland är tillbaka som stormakt efter Sovjetunionens upplösning 1991.
För EU har också 2016 varit en bedrövelsens år med britternas folkomröstning att lämna EU inom ett par år. Syndabockar är både EU-ledarna och de brittiska ansvariga politikerna, som missbedömde situationen. Förhandlingarna om brittiska utträdet kommer att bjuda på många överraskningar. Frankrike och Tyskland kommer att sätta hårt mot hårt.
Farhågor finns att både Frankrike och Nederländerna i parlamentsval nästa år kommer att följa det brittiska exemplet. Långt ifrån säkert är det, men inte heller helt omöjligt.
Vad som däremot är fullt möjligt och som inte uppmärksammats mycket är att de fem stora länderna i EU, Tyskland, Frankrike, Storbritannien, Italien och Spanien efter politiska val kan styras av konservativa regeringschefer. I dag finns socialdemokratiska regeringschefer i åtta av EU:s 28 medlemsstater.
Men vad som framför allt behövs i EU-arbetet är realistiska EU-ledare (Angela Merkel är beundransvärd!) som bättre förstår folkens förväntningar. EU-kommissionen måste också få bättre sanktionsmetoder mot medlemmar som inte följer tagna EU-beslut. Tänker här närmast på Ungern och Polen – länder som tyvärr påstås inskränka yttrande- och pressfriheten.
Slutligen kan jag inte låta bli fundera lite över hur svenska riksmedia täcker världen. Under amerikanska valkampanjen kändes det i land som samtliga svenska utrikesreportrar var där. Under flera veckor fick vi veta lite om vad som händer i Asien (en världsdel som växer i betydelse men som ofta hamnar i medieskugga).
I Japan finns ingen utsänd reporter. Bevakningen av Kina, Indonesien (världens största muslimska land), Malaysia och Filippinerna är skral. Visst längtar vi efter Nils Horner och hans Asienbevakning. Latinamerika och Afrika täcks halvbra med ekots Lotten Collin som strålande bevakare av Latinamerika.
PS. Finns inget positivt på utrikesfronten? Jo visst, gör det det. Valet av ny FN-chef och avtalet med Iran. Ett avtal, som i bästa fall på sikt kan ge 80 miljoner iranier mer frihet. Och 2017 får gärna det nordiska samarbetet ta ny fart! DS.