Den 14 september hölls ett tal som nästan ingen lyssnade till, åtminstone i Sverige. Men på det viset illustrerades samtidigt det problem som talaren ville uppmärksamma. Problemet är detta: Europeiska unionen befinner sig i en existentiell kris som ignoreras i medlemsländerna, till och med när deras ledare möts. ”Aldrig tidigare har jag sett så lite samförstånd mellan våra medlemsländer. Så få områden där man är enig om att arbeta tillsammans”, sa talaren, som var EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker.
Ett exempel på hans iakttagelse kom bara några dagar senare, när Italiens socialdemokratiske premiärminister Matteo Renzi sa att Italien kommer att lösa sina migrationsproblem på egen hand om inte EU enas om något substantiellt. För resten av EU har överenskommelsen med Turkiet om flyktingar inneburit en stor förändring, men för Italien är läget oförändrat. Under perioden januari–juli 2016 kom det nästan exakt lika många migranter över havet som det gjorde under samma period 2015, 93 774 respektive 93 540.
Samtidigt är vidarebosättningen, som var tänkt att omfatta 160 000 asylsökande, en mycket blygsam historia. Fram till 16 september hade knappt 5 000 personer berörts, varav 1 156 från Italien. Renzis frustration är ur det perspektivet begriplig.
Men toppmötet i Bratislava, som var tänkt att öka sammanhållningen mellan de 27 kvarvarande EU-länderna efter Brexit, fick ett bittert eftermäle. Renzi kunde inte ens tänka sig att ställa upp på en presskonferens tillsammans med sina tyska och franska kollegor.
Att det inte gick att visa enighet ens när det var som allra viktigast, och när man dessutom hade undvikit att ta upp de verkligt kontroversiella frågorna, illustrerar ytterligare ett problem. Det finns i dag ingen nationell politiker som kan eller vill arbeta för enigheten. Inför mötet i Bratislava reste Tysklands förbundskansler Angela Merkel runt till Europas huvudstäder för att skapa samförstånd om EU:s väg framåt. Enligt spekulationer i pressen kommer Merkel att ställa upp för omval ännu en gång, och kommer då att ägna sig åt att få Europa i ordning.
Men samtidigt vet alla, och säkert inte minst hennes kollegor, hur försvagad hon är på hemmaplan. Hennes kristdemokratiska parti CDU förlorar i delstatsval efter delstatsval, mycket på grund av kanslerns egen impopularitet. Den kristdemokratiska unionen med systerpartiet CSU tycks vara på väg att splittras. Utifrån denna position är Merkels möjligheter att ena EU:s regeringschefer klart begränsade.
Om det å andra sidan är så att epoken Merkel lider mot sitt slut, blir frågan om samarbetet och ledarskapet inom EU än mer akut. ”Aldrig tidigare har jag sett de nationella regeringarna så försvagade av populismens krafter och lamslagna av risken att förlora nästa val”, som Juncker uttryckte det i sitt tal. ”EU kan bara fungera om talen till stöd för vår gemensamma strävan inte bara hålls i denna ryktbara församling” – talet hölls i Europaparlamentet i Strasbourg – ”utan även i alla våra medlemsstaters parlament”.