Kremlologi – förmågan att inse vad det ryska politiska styret tänker och vill – har alltid ansetts vara en nästan mystisk kunskapsform. I dag är frågan ganska enkel. Putinregimen upplever sig hotad och vill hävda sig som stormakt.
Som försvarsminister Peter Hultqvist sa vid ett seminarium i Almedalen är det tydligt att Ryssland inte tänker spela efter samma regler som andra länder. Bakgårdstänkandet, det vill säga idén att Ryssland i kraft av sin storlek har rätt att utöva inflytande över andra staters vägval, är oförenligt med alla omkringliggande små länders suveränitet. Konflikten är fundamental och kan väntas pågå länge. De senaste årens försämring är dessvärre att betrakta som det nya normalläget.
Frågan om hur konflikten yttrar sig är mer intrikat. Rysslands militära förmåga är idag uppenbar. Peter Mattson, forskare vid Försvarshögskolan, talade om politisk krigföring – det vill säga att civila och militära resurser samordnas för att man ska nå politiska mål.
I detta kan till och med gränskontroller aktiveras. När Ryssland släppte igenom asylsökande till Norge och Finland var det ett medvetet avsteg från en gränskultur som har fungerat under decennier.
Avsteget har sedan inte upprepats men den destabiliserande potentialen har framgått.
En annan fråga är hur konflikten med omvärlden påverkar inrikespolitiken i Ryssland. Och här är situationen mer svårtolkad. Å ena sidan är det välkänt att Putins popularitetssiffror är synnerligen starka. Å andra sidan upplever sig regimen uppenbart hotad även internt. Det utbredda stödet för Putin tolkas inte som en utbredd lojalitet med staten eller en möjlighet till liberalisering av samhället. Tvärtom blir systemet ständigt mer repressivt och minsta opinionsyttring upplevs som ett existentiellt hot, inte bara mot regimen utan också mot staten. Så sammanväxta som regim och stat har blivit, är bedömningen sannolikt korrekt.
Och till saken kommer att regimens legitimitet, dess erbjudande till medborgarna så att säga, är en annan betydande svaghetsfaktor. Om det tidigare fanns ekonomiska framgångar att peka på, är det i dag ledarens karisma som utgör grunden för tilltron till regimen. Den militära makten spelar förvisso också in, men kommer att ställa allt större krav på uppoffringar. Bedömningen från Gunnar Karlson, chef för militära underrättelsetjänsten (MUST), är att Ryssland kan hanka sig fram ekonomiskt trots låga oljepriser och sanktioner. Men den ambitiösa försvarspolitiken tar en allt större del av den krympande ekonomin i anspråk.
En reflektion man då kan göra är att dessa kostnader kommer att kräva allt mer långtgående motiveringar: militär upprustning och känsla av utsatthet driver på varandra i en negativ spiral. Inrikespolitiken förvärrar utrikespolitiken, och vice versa.