Kanske var det ofrånkomligt att även Tyskland skulle få ett populistiskt parti av den sort som finns i andra europeiska länder, ett parti som appellerar till samma känslor som Donald Trump i USA. Alternative für Deutschland, AfD, har blivit det partiet. Samtidigt som ledande partiföreträdare har talat om islam som en främmande företeelse som inte har något i Tyskland att göra, har partiet närmat sig såväl österrikiska FPÖ som franska Front National.
Intressant är hur snabbt det har gått för AfP att utvecklas i denna riktning. Partiet grundades för bara tre år sedan och hade inledningsvis EMU-medlemskapet som sin huvudfråga. Dess första ledarfigur, ekonomiprofessorn Bernd Lucke, ansåg detta medlemskap ha varit feltänkt och euroräddningspolitiken direkt felaktig. När partiet 2014 kom in i Europaparlamentet anslöt det sig till gruppen för europeiska konservativa och reformister, ECR, som domineras av det statsbärande brittiska konservativa partiet.
Ganska snart visade sig dock att partiet hade attraherat personer som ville något annat än vad Lucke och de andra grundarna hade föreställt sig.
I ideologiska termer försköts tyngdpunkten snabbt från ekonomisk liberalism till nationalkonservatism, med Frauke Petry som ny partiledare sedan juli förra året. Lucke utträdde ur partiet och har sedan bildat ännu ett, ALFA, som enligt egen uppgift befinner står för förnuft, måttlighet och konstruktiva lösningar. I Europapolitiken har AfD sparkats ut ur ECR och istället anslutit sig till samma partigruppering som brittiska Ukip och Sverigedemokraterna.
Men det är AfD som har haft de stora framgångarna i opinionsmätningar och val. I aktuella mätningar har partiet stöd av drygt tio procent av väljarna. Och i delstatsvalet i Sachsen-Anhalt, som med 2,5 miljoner invånare inte är alldeles obetydligt, vann AfD i mars nästan en fjärdedel av rösterna. Det komplicerade parlamentariska läget gav för övrigt upphov till Tysklands första ”Kenyakoalition”, med företrädare för de svarta (kristdemokratiska CDU), de röda (socialdemokratiska SPD) och de gröna.
Tveklöst har höstens flyktingkris, och förbundskansler Angela Merkels kraftigt ifrågasatta hantering av den, bidragit till att skapa intresse för Alternative für Deutschland bland frustrerade kristdemokrater. Men liksom populistiska partier annorstädes har AfD lyckats med det säregna konststycket att inte bara locka väljare till höger om Merkel, utan också bland socialdemokrater. Det starkaste stödet har AfD i väljargrupper som länge betraktades som socialdemokraternas kärnklientel. De flesta av AfD:s nya väljare är inte högerextrema utan tillhör ”den radikaliserade mitten”.
Med all sannolikhet har AfD därmed också viktiga ideologiska avgöranden framför sig. På något sätt måste den numera disparata väljarkoalitionen hållas samman. Det går inte att leva på en kris som nu börjar avta. Islamkritiken är uppenbarligen tänkt att vara det kitt som ska hålla samman alla dem som av olika skäl är missnöjda med politikens tillstånd i Tyskland.