Att det brittiska Torypartiet skulle slitas itu av Brexit var lätt förutsägbart – det var trots allt Torypolitiker som ledde både Stannakampanjen och Lämnakampanjen. En mindre väntad effekt av folkomröstningen är att socialdemokratiska Labour skulle råka i kris. Men så har skett, och Labours kris är rentav djupare än det konservativa regeringspartiets. Stora delar av skuggregeringen har avgått och ledaren Jeremy Corbyn ställdes snabbt inför öppen revolt.
Hur kunde det gå så här? Det mest näraliggande svaret är att Corbyn har varit en sällsynt usel Labourledare, helt oförmögen att samla den breda koalition av väljarintressen som krävs för att partiet än en gång ska kunna göra anspråk på regeringsmakten. Corbyns undermåliga hantering av EU-frågan – han tycktes oförmögen att motivera ens sig själv att rösta för att stanna i EU – torde för många ha blivit det slutgiltiga beviset på hans olämplighet för uppdraget.
Enligt en undersökning som gjordes några veckor före valet var det bara hälften av Labourväljarna som visste om att deras parti stödde Stannasidan. Var tredje person som stödde Labour i det senaste valet röstade nu för Brexit. Hade Corbyn gjort sitt jobb, hade resultatet kanske kunnat bli ett annat. Men det gjorde han inte. Istället tog han en veckas semester mitt i kampanjen, strök EU-vänliga passager i sina tal, blockerade ett planerat framträdande med alla tidigare Labourledare till stöd för Stanna och körde något slags solonummer i den för omröstningen så avgörande invandringsfrågan.
Men det svaga Labourstödet för fortsatt EU-medlemskap ingår samtidigt i ett större mönster, där partiet som sådant håller på att förlora relationen till sina traditionella väljare. Väljartappet bland resurssvaga arbetarklassväljare med kort utbildning inleddes redan under Tony Blairs ledartid i början av 2000-talet, men accelererade i takt med att populistiska Ukip växte fram som ett alternativ.
Dessa väljargrupper, för vilka globaliseringen framstår som ett hot och framtiden som ett orosmoment, har under 2000-talet fått få vettiga svar från Labours håll i avgörande frågor. Vad ska de arbeta med? Var ska de bo? Hur ska de få pengarna att räcka till? Hur ska de kunna klara sig i konkurrensen? Brexit handlar, som journalisten John Harris skriver, om så mycket mer än EU. Det handlar om klass och ojämlikhet. Det handlar om en identitet som har satts i fråga.
Vill man vidga perspektivet ytterligare, är Labours problem inte ens unikt brittiska utan gemensamma med stora delar av den europeiska arbetarrörelsen – i Österrike, i Nederländerna och även i Skandinavien. De tyska socialdemokraterna har i opinionsmätningar noterat ett stöd under 20 procent. Traditionellt socialdemokratiska väljare återfinns idag i hög utsträckning hos populistiska Alternative für Deutschland. Påfallande ofta är det just i invandringsfrågan som väljarna upplever sig stå allra längst från de partier de en gång med självklarhet hade röstat på.
Brexitvalet är ur detta perspektiv inte en engångsföreteelse utan en påminnelse om att en stor, tidigare väl representerad, grupp i Europa idag upplever sig politiskt och ekonomiskt hemlös.