När Frankrikes justitieminister Christiane Taubira i förra månaden avgick i protest mot regeringens förslag till förändring av konstitutionen väckte det internationell uppmärksamhet. Men grundlagsändringen, som handlar om att ta ifrån terrordömda deras franska medborgarskap, har sedan dess fått stöd i nationalförsamlingen och således kommit ett steg närmare förverkligande.
Frankrike slår därmed in på en väg flera andra stater i västvärlden nu vandrar. I Storbritannien kan personer fråntas sitt medborgarskap om det kan anses ”befrämja det allmänna bästa”. I Australien verkade förre premiärministern Tony Abbott för motsvarande lagändringar; liknande ändringar föreslogs också av den förra regeringen i Kanada. I Europa har enligt den kanadensiske juridikprofessorn Craig Forcese hela 22 stater möjlighet att ta ifrån personer deras medborgarskap. Frankrike är faktiskt redan en av dessa. I oktober förra året fråntogs fem terrorister sina franska medborgarskap på begäran av inrikesministern Bernard Cazeneuve.
Motiveringen för möjligheten att återkalla medborgarskap är nästan alltid den samma. Medborgarskap är ett uttryck för tillhörighet och lojalitet. Den som lierar sig med en fientlig makt eller utövar terrorism har förverkat rätten att kräva de förmåner som medborgarskap innebär. ”Amerikanskt medborgarskap är ett privilegium, inte en rättighet”, sa Hillary Clinton när frågan var aktuell i USA 2010.
Men verkligheten är lite mer komplicerad. Det finns i det absoluta flertalet stater – Storbritannien är dock ett intressant undantag – ett tabu mot att göra människor statslösa. Den historiska erfarenheten säger att statslöshet är bland det värsta en människa kan råka ut för; som statslös förlorar hon rätten att ha rättigheter och blir ett objekt för staters agerande utan chans att utöva något inflytande själv.
Lagstiftning som tillåter stater att ta ifrån invånare deras medborgarskap riktar sig därför i praktiken mot människor som har två.
Detta innebär i sin tur, menar kritikerna, att det uppstår ett B-medborgarskap. ”Personer med två medborgarskap kan med viss rätt komma att se sig som andra klassens medborgare”, som statsvetaren Matthew Gibney vid Oxforduniversitetet har skrivit. Med tanke på hur nära förknippat medborgarskap är med jämlikhet framstår det som en tungt vägande invändning.
Mot denna kan dock invändas att medborgarskapet redan har förlorat i värde i takt med att det har blivit vanligare att vara medborgare i två eller fler stater. Företeelsen att hundratals medborgare söker sig till andra länder för att delta i folkmord eller planera terrorhandlingar har också satt frågan i ett nytt ljus. I vilken mening kan man här tala om ett ”socialt kontrakt”?
Svårare att besvara är då kanske den praktiska och även moraliska frågan om vart personer som har berövats sina medborgarskap ska ta vägen. Om länder i Europa saknar resurser att hantera hotet, gäller det sannolikt även de andra länder där de är medborgare.