Efter förra veckans spalt om ord och uttryck som en del retar sig på fick jag en rad förslag på ytterligare sådana. En läsare tar upp tendensen att förlänga ord, till synes i onödan. Man säger detta hära i stället för ”det här”. Ett s hängs ibland på ”medan”, som blir medans.
Är detta ord som det finns relevanta skäl att motarbeta? Ja, man kan åtminstone säga att de inte hör hemma där man vill uttrycka sig ordentligt i skrift, eller i tal i mer formella sammanhang. De hör tydligt till ett vardagligt språk. Problemet är nog litet, eftersom de allra flesta undviker orden i skrift, antagligen utan att ens fundera så mycket på saken.
Lite svårare är det med våran (vårat) i stället för vår. För många känns det naturligt i tal, men våran är också relativt vanligt i skriftspråk. Känslan för vad som är gångbart språk i ett visst sammanhang varierar mellan individer, och över tid, och jag kan tänka mig att våran hamnar i ett gränsområde för många. Det är inte fråga om någon sentida språklig förflackning, utan våran är tvärtom gammalt i svenskan. Så ett avfärdande på etymologisk grund är vanskligt.
Men det hindrar inte att våran och vårat har en vardaglig karaktär, vilket i sig är ett skäl att undvika dem i många sammanhang.
Daniel Erlandsson skriver språkkrönika varje måndag. Skicka frågor och synpunkter till daniel.erlandsson@ostgotamedia.se