Gunlög Lundqvist ber om en diskussion om förhållandet mellan talspråk och skriftspråk. Det är förstås svårt att föra en sådan i generella termer. Allmänt sett finns sällan skäl att ha synpunkter på hur människor pratar i privata sammanhang. I offentligheten kan det vara annorlunda, och i synnerhet i skrift. Någonstans finns en gräns för vad vi tycker är acceptabelt i ett visst sammanhang. Men den är ofta flytande och olika för olika personer.
Att frågan väcks är dock naturligt, inte minst mot bakgrund av en utveckling där ett mer vardagligt språk oftare används också i offentliga sammanhang.
Gunlög Lundqvist lyfter fram ett par specifika ord som kan vara intressanta. Är vårat i stället för vårt okej, frågar hon. I vårdat skriftspråk passar det inte, även om många utan problem använder det i talet. Man kan undra varför det har uppkommit. Det innebär ju ingen förenkling. Varför ska man göra det ursprungliga ordet vår längre?
Men så blir det ibland. Medans i stället för medan är ett annat exempel. Inte heller det är passande i skrift. Men varför används det över huvud taget? En förklaring jag hittar menar att medans har bildats i analogi med tidsuttryck som i måndags eller i julas.
Hur det än hänger ihop kan man åtminstone konstatera att såväl vårat (och våran) som medans har en lång historia, vilket kan ge visst stöd för användningen.
Med detta tackar Språkspalten för den här säsongen och önskar läsarna en skön sommar!