Det är mycket Ingvar Carlsson nu. I somras var Carlsson en av sommarpratarna, häromdagen sändes andra delen av dokumentären "Folkhemspojken" som följer hans liv från uppväxten i Borås till livet i dag som 82-årig pensionär. Dokumentärerna finns på svt.play om ni skulle ha missat dem.
Många har hyllat filmerna om pojken som växte upp i ett arbetarhem och via karriär i SSU blev en nära medarbetare till Tage Erlander och Olof Palme och till slut Sveriges statsminister. I samband med att andra avsnittet sändes trendade "Ingvar Carlsson" till och med på Twitter, vilket betyder att han var ett av de mest omskrivna personerna just då. Sevärd, tänkvärd och lärorik, har flera kritiker menat.
Andra bedömare har varit mer negativa. Johan Croneman i Dagens Nyheter, en av mina favoritskribenter, sågar dokumentären i sedvanlig, drastisk stil:
– Här höjs inte en röst, här finns inte en invändning, inte en problematisering, ingen kritik, ingen analys. /.../ Det handlar inte om att förringa den respekt han onekligen förtjänar, jag förstår bara inte vad den vill berätta, skriver Croneman om filmen.
Ja, jag vet inte jag. Jag tycker nog att det finns ett värde i att låta en huvudperson tala till punkt och att ganska rakt berätta en historia från början till slut. Visst är det viktigt att kritisera och ifrågasätta, men det finns det många andra tillfällen att göra. Filmerna berättar Ingvar Carlssons historia ur hans eget perspektiv, men jag ser inget fel i det.
Vi får också se sidor av människan Carlsson som inte varit speciellt kända. Det gäller till exempel den ständiga oron, både i politiken och när tonårsdöttrarna var ute sena kvällar.
Det är också intressant, tycker jag, att se hur politikern Ingvar Carlsson sakta har omvärderats. Då, när han var landets högsta ledare, betraktades han ganska allmänt som tråkig och oinspirerad. Nu lyfter också politiska motståndare fram starka sidor som eftertänksamhet, stor erfarenhet och politiskt mod.
Kanske är det naturligt att uppfattningen förskjuts och nyanseras då det gått en tid. Kanske är det så att Ingvar Carlsson växer i jämförelse med dagens, ganska annorlunda, toppolitiker. Oavsett vilket är det klart att flera avgörande beslut togs under hans tid som statsminister: det svenska EU-medlemskapet, krisbekämpningen och bygget av Öresundsbron, för att ta tre exempel.
Ingvar Carlsson hade också det politiska modet att ställa sig bakom krispaketen med den borgerliga regeringen 1992. Det var då räntan höjdes till 500 procent och hela nationen stod och svajade ett tag. Han fajtades hårt med Stig Malm under Rosornas krig.
Själv tycker jag att Ingvar Carlsson faktiskt är en ganska spännande politiker. Inte spännande i meningen dramatisk, förstås, men i betydelsen intressant och värd att lyssna till, oavsett om man håller med eller inte. Jag uppskattar att han kan erkänna fel och brister, i filmen ångrar han till exempel att Anna-Greta Leijon aldrig fick en ny chans i regeringen.
Jag tycker också att han var skicklig, och prestigelös, när han vände skämtet om "foten" (som han ju liknar) till sin egen fördel. Ingvar Carlsson var inte så tråkig som många trott.