Sanningen hittade vi aldrig. Det föll oss aldrig in att leta efter den.
Vi satt runt ett köksbord, drack lapsang-te och diskuterade allt som var värt att diskutera, samhället, livet, kärleken. Mitt köksbord var det största i vänkretsen och jag var stolt över att ofta vara värd för våra spontana debatter. Det här var på den tiden som unga människor kunde hitta egna bostäder med låg hyra, jag hade nyss kastat loss från studentrummet och var lycklig ägare av ett andrahandskontrakt.
Lägenheten var inte i bästa skick, och läget kunde varit bättre. Det slitna linoleumgolvet var silverfiskarnas tak och i badrummet bodde små glada tusenfotingar. Genom de papperstunna väggarna kunde jag höra hur paret i lägenheten bredvid älskade passionerat, alltid på lördagsförmiddagarna, alltid till tonerna av ”Ring så spelar vi”. Trafiken var tät utan för fönstren, långtradare saktade in med pustande bromsar, motorljuden fanns där dag och natt men jag var drygt 20 och välsignad med en god nattsömn.
Diskussionerna skolade in oss i den debatteknik som varit grunden för Sveriges fredliga och snabba utveckling. Man lyssnar på varandras argument och respekterar allas åsikter, även dem som går stick i stäv med de egna. Presenterade fakta ska ha en trovärdig källa, man kan inte bara påstå vad som helst. Man ska förhålla sig kritiskt, inte bara till andras utan även sina egna argument.
I Sverige lär sig alla barn i skolan att diskutera så här, det är grunden för demokrati. Men den som söker efter en slutgiltig Sanning, om samhället, om livet, blir lottlös. Diskussionen, bland vänner och i medierna, ger på sin höjd skärvor av sanning som man sedan förväntas sätta ihop till en egen, ständigt föränderlig bild. Det känns ofta svårt, frustrerande, otryggt.
Då finns det en lockelse i att ta till sig en färdigförpackad Sanning, det är därför som politiska och religiösa extremister så tjänstvilligt tillhandahåller dem. Men det är en farlig väg att gå, ofta kantad av hat, hot och våld. Och allting förändras, en dag kanske Sanningen kolliderar med det liv man själv och ens anhöriga vill leva. Det är värt att påminna om, år 2016: Vi måste hålla till godo med skärvor av sanning, vrida och vända på dem, hålla diskussionen ständigt levande. Man blir mindre tvärsäker, men mår bättre och bidrar till ett tryggare samhälle.
För övrigt vill jag påminna mina arga kritiker om att den här krönikan inte levererar någon Sanning. Även den är på sin höjd en skärva.