Grenen ”Bokstavlig uthållighet” handlar om att ta till sig bokstäver, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år och – när det gäller vissa av er – decennium efter decennium.
Att varje vecka, oförtrutet, stava och staka sig igenom den här spalten.
Att stå ut med att den går på tomgång ibland.
Att ha överseende med en stundtals låg nivå.
Att stoiskt acceptera att det över tid sker en del upprepningar vad gäller ämnesval.
Att ibland smälta grammatiska grodor.
Att finna sig i att språket emellanåt är ekivokt och ganska ofta sjavigt.
I år är det 20 år sedan jag regelbundet började skriva krönikor i Corren. Sedan två år publiceras de även i NT, MVT och VT och därmed växte den möjliga publiken till en halv miljon. Det är kusligt och kul på samma gång.
20 år. Att ni stått ut. Och vilken tur för mig att ni har gjort det.
Min allra första krönika hade rubriken ”Jag stannar max ett år”. Den handlade om hur jag vantrivdes i Linköping när jag flyttade hit. Jag tyckte att Linköpingsborna var högdragna, svåra att lära känna, pryda och fina i kanten. Jag var van vid pratglada bohuslänningar som glatt började babbla med obekanta i affären eller vid busshållsplatsen. Van vid ett otvunget sätt att småprata med främlingar.
Jag är uppvuxen i en utpräglad arbetarstad, Eskilstuna, och flyttade sedan till en annan arbetarstad, Uddevalla. Det kan vara en förklaring.
Jag kände mig inte hemma bland doktorshattar, professorer och tjusiga studentbaler som det kostade skjortan att delta i. Kanske hade jag akademikerkomplex. I Eskilstuna räknades ju tvåårig social linje som en solid akademisk grund att stå på när jag växte upp ...
Att komma till en stad där alla hade läst på universitet i evinnerliga tider stukade min självkänsla.
Inte blev det bättre av att en äldre kollega, under en av mina första arbetsdagar när jag berättat att jag skulle åka till Ikea efter jobbet för att handla grejer till mitt nya hem, ampert och med högdragen överklassaccent undslapp sig: ”Ikea! Det finns väl ingen människa som handlar på Ikea?!”
Åren gick, två barn kom och att flytta kändes inte längre aktuellt. Dessutom hade jag ju hittat min drömkåk på vischan mellan Linköping och Norrköping.
Det brukar sägas att en journalist bör behärska konsten att tala med bönder på bönders vis och med de lärde på latin. Jag har alltid trivts bäst i det enkla och gärna lite bonniga, så jag bor där jag ska.
Kärleken till Linköpingsborna kom inte lätt, men numera är den grundmurad.
Vad annat än kärlek kan man känna till ett så uthålligt släkte, som under 20 år orkat med över 800 krönikor och peppat mig med brev, vykort och mejl som tillsammans fyller sju röda ”Glad-pärmar”. Att bläddra i när jag tror att det jag skriver inte betyder något alls.
Utan sina läsare är en skribent ingenting. Ingenting alls. Inte ens en pink i Atlanten.
Tack. Ni är helt fantastiska.