Äldre generationer har i alla tider förfasat sig över det uppväxande släktet. Det är väl ett ålderstecken att jag nu också gör det. Vad gör den ständiga uppkopplingen med dagens barn? På lång sikt.
Inte ens i Kolmården tillåts de ha det en smula småtråkigt. I kön till delfinariet ser man dem i sittvagnarna, tittandes på tecknad film eller spelandes dataspel.
Och vad är väl Kalle Anka på julafton när det finns tecknad film dygnet runt, årets alla dagar?
Sydostasien har många bekantat sig med innan de ens börjat skolan. Liksom Eurodisney i Paris. Vad finns kvar att längta till, vänta på och drömma om?
När jag var liten var julaftonens väntan på Kalle och tomten evighetslång. Och minns ni långfredagarna? Allt var stängt, radion spelade bara sorgemusik och vi skulle alla lida. Urtråkigt, men nog nyttigt på sitt vis.
Som 50-plussare går hela våren förlorad om du blinkar lite för länge.
Gråtmild och skör
Det bor en liten naturromantiker i mig som småvärker i bröstet under svensk vår och försommar. Jag kan inte tänka mig att lämna landet maj–augusti.
Jag blir gråtmild och skör, fylld av ett vackert vemod, eftersom jag vet att det underbara snart är över. På midsommarafton nås crescendot.
Då vill jag sitta ute halva natten. Sjunga Rönnerdahl och Visa i midsommartid. Ensam eller tillsammans med andra spelar inte så stor roll, men jag flyr skräniga fester.
Vakade noga
Jag vakade noga över blåsipporna i år. Bestämde mig för att njuta av dem, i backen bakom sädesmagasinet, varje dag när jag kom hem från jobbet. De är så söta när man hukar sig ned och ser dem i ögonen. Tjoff så var de över.
Vitsipporna runt oxelbersån tog vid. Men inte har de väl någonsin blommat så kort tid som i år?
Tjoff så var de över.
Liljekonvaljerna njöt jag av precis när de första slog ut, vid gungan under eken. Jag hann ta in en liten bukett och tänkte plocka en större, men hann inte.
Ett andetag senare var de över.
Körsbärsblom och äppelblom som snöar gräsmattan.
Kallas ogräs
Och där vissnade syrénen, alla redan, och lupinerna tog vid. Dessa vackra som kallas ogräs, likt allt annat verkligt livskraftigt i guds hage.
Nu blommar liljorna i rabatten vid den gamla skomakarbostaden, som fått bli gäststuga. Gula, blå och orange. Men de är redan på väg att blomma över.
Tjoff, tjoff, tjoff.
Tur att dikesblommorna finns kvar länge än.
Det fina i livet
Att längta, vänta och drömma är det fina i livets kråksång och med väntandet följer en viss tristess. Det är bra att ha det tråkigt, annars vet man ju inte när man har det roligt, brukade jag säga när barnen var yngre.
Som ung handlade mina drömmar om att få åka på ridläger och att en dag kanske kunna göra en långresa.
I dag mer om schersminens doft. För nu står du i blom, du skönaste av sköna. Doften, den där doften! Kanske ska jag ta ut sovsäcken och vaka bredvid dig för att inte missa en enda sekund. Punktmarkera dig.
För jag vet ju. Ett ögonblick – så är du över.
Hinner inte
Väntandets tristess är förbi. Jag hinner inte längre.
Det låter måhända sorgligt i yngres öron. Att inte ha något större, viktigare och mer långväga att drömma om än att en buske äntligen ska stå i blom.
Det är det inte. Jag lovar er. Ju äldre man blir, desto mer inser man att det är det lilla som är det stora.