Uppmuntrande kommentarer är ett viktigt kitt mellan människor. Exempelvis på jobbet.
Snygg tröja, är den ny? Vad fin du är i håret i dag! Oj, vad du ser pigg ut!
Trevligt småprat som gör mottagaren glad.
Men tänk om vi kunde vara lite vardagsärliga också när det gäller annat.
Jag menar, så länge man yttrar saker på rätt sätt, med ett lättsamt tonläge och ett förlåtande minspel, så kan man ju säga nästan vad som helst till varandra.
Hoppsan, du har visst fått paprika mellan tänder.
Oj, det har hamnat sås på din haka.
Din mascara har halkat ned under ögonen.
Du vädrar ser jag. Gylfen är öppen.
Vänta så hämtar jag saxen. Du har en prislapp dinglande i nacken.
I den bästa av världar borde man kunna säga även pinsamma saker till åtminstone de av sina medmänniskor som man känner.
Du, det luktar svett om dig, det brukar det inte göra.
Något har hänt med din andedräkt i dag.
Du har en snorkråka hängande i näsan.
Det har fastnat toalettpapper under din sko.
Det handlar ju faktiskt om välmening. Att man bryr sig och genom att vara uppriktigt förhindrar att det småskrattas bakom personens rygg istället.
När jag en mycket stormig höstdag stod i en Bankomatkö var det en kvinna framför mig som började stirra på något på mitt huvud. Plötsligt klev hon fram till mig och sträckte handen mot mitt hår.
”Ursäkta”, sa den helt främmande människan, ”men jag måste bara få ta bort den här!”
I mitt ystra, burriga hår hade det fastnat en kvist på en halv decimeter, med ett par–tre löv på dessutom.
Istället för att jag skulle fortsätta min lunchpromenad med denna säregna huvuddekoration, så befriade hon mig från den. Bara sådär.
Himla sympatiskt, tycker jag.
En liknande händelse inträffade i mitten av 80-talet när jag var nyanställd på tidningen Bohusläningen i Uddevalla. Det var första dagen på jobbet och jag var iklädd en så kallad indisk kjol som var modern då. Den var lång, vid, mönstrad i grälla färger, tillverkad i ett supertunt tyg och vägde nästan ingenting.
På eftermiddagen behövde jag uppsöka toaletten som låg i andra änden av redaktionen, så att jag dit och tillbaka passerade i princip varenda kollega. Efter toalettbesöket gick jag tillbaka till min arbetsplats, glatt hejandes till höger och vänster.
När jag suttit en stund på min plats kom en mycket försynt kollega fram. Rodnande harklade han sig, böjde sig ner mot mitt öra och viskade: ”Jag tror det har hänt något. Ja, där bak alltså”.
Jag kände efter. Hoppsan. Större delen av den tunna kjolen hade hamnat innanför nylonstrumpbyxorna och gett mig en praktfull, voluminös blöjrumpa som stod ut som en kamelpuckel där bak.
Jojo. Det gäller ju att utmärka sig, den där allra första dagen på jobbet . . .