Stingslig. Vresig. Frusen.
Wienerbrödssugen.
Snabbmatssugen.
Kakaosugen. Benbrott.
Oslemmiga slemhinnor.
Varm som en masugn.
Kläder som krymper.
Svullen och ledsen.
Trött så in i graven.
Värkande bröst.
Galet aggressiv.
Dålig hy.
Det är lugnt. Eftersom jag är kvinna kan jag skylla på hormonerna.
Livet är en berg- och dalbana för alla, men med extra djupa dalar för kvinnor. Eller också är vi bara duktiga på att dra hormonkortet.
Mensen. Det börjar med den första ägglossningen och bekantskapen med bokstavsförkortningen som ska följa dig under nästan hela livet. PMS.
Det är en djävul som ockuperar din kropp och högst oberäkneligt hädanefter dirigerar dig inifrån.
Du kan vara tillfreds och mycket lycklig ena sekunden för att i nästa ligga och skaka i hulkande gråt och med rinnande snor över något så fruktansvärt som att du inte får upp fönstret eller vet var finnmedlet är.
Du är så bräcklig och skör att äggskal framstår som betong.
Eller ilsk och står klar med en rak höger om någon vågar drista sig till att fråga: ”Har du mens, eller?!”
Graviditeten. Hormonstinn är bara förnamnet. Om det nu tar sig vill säga. Vissa är frögurkor som blir på smällen bara de ser en karl, andra tampas med graviditetsappar och temperaturkurvor.
Vi är antingen överharmoniska och svävar på moln i vår modersbubbla – eller vill döda alla vi möter.
Alternativt kräks oavbrutet.
När barnet är ute, och skrevet mår som nymald köttfärs, kommer som grädde på moset avslaget och du blöder i 4–6 veckor.
Och som lök på laxen undrar partnern lite försynt om det inte börjar bli dags för lite sex efter dessa eoner av avhållsamhet.
Amningen. Tjo faderittan och hormoner som sprutar. Barnets sug aktiverar utdrivningsreflexen. Hypofysens baklob utsöndrar oxytocin som verkar sammandragande på både livmodern och mjölkkörtlarna. Och även på hjärnan så att du blir extra korkad, tror vissa.
Allt är underbart tills du får mjölkstockning och känner dig som en statist i Bregottfabriken.
Eller också rinner det inte till alls, hur många rosaskimrande amningsbilder med välsminkade morsor och små A-bebisar du än glor på.
Fram med pulvret.
Klimakteriet. Ja och med det vallningar, sömnproblem, nya humörsvängningar, torra slemhinnor och benskörhet. Snubbla över en tröskeln och hela jädra lårbenet ryker. Man får börja röra sig som om man är gjord av papier-maché, alternativt madrassera hela sin omgivning.
Efter 40 år av väldigt höga halter östrogen minskar de nu drastiskt. Om vi tidigare har skyllt på att vi varit hormonstinna får vi nu skylla på att vi är totalt hormondränerade.
Men hav tröst, ät choklad och tänk på de stackars männen.
När de sitter där i soffan med stinn buk, brutet ben och tjurar med en chokladbit, då är de bara klantiga, dumma i huvudet och har dålig karaktär.