Det är fint och riktigt att små barn är på institution – och fel när de tas om hand i hemmet, åtminstone enligt gängse PK-uppfattning. Exakt det omvända förhållandet gäller våra gamla. De ska vårdas hemma till vilket pris som helst, oavsett om de vill det eller inte och även då de är så förvirrade att de nattetid springer ut nakna mitt i smällkalla vintern.
Vi blir äldre och äldre. Sedan 2007 har antalet gamla med extremt stora behov av hemtjänst fördubblats. Under 2000-talet har samtidigt 32 000 boendeplatser försvunnit. Jag bor i en kommun, Linköping, där det erbjuds både vård i hemmet och möjlighet till plats på äldreboende. Men många har inte det självklara valet. I vissa kommuner är det näst intill omöjligt att få en plats på äldreboende.
Varför? Jo, därför att unga och friska människor, långt från själva kärnverksamheten, har bestämt vad som är värdigt för gamla och sjuka. Men hur kan någon göra det? Jag minns psykreformen i mitten av 90-talet. Psykiskt sjuka var för dåligt integrerade med övriga samhället, hette det. Vad som inte nämndes var att många dock var mycket väl integrerade med sin närmsta omgivning, övriga patienter och personal. Nu skulle de slussas ut i egna boenden.
För många innebar det en katastrof. De hade aldrig bott ensamma i hela sina liv. Kalla det ovärdigt eller ej, deras ångest accelererade i det nya ”värdiga” boendet. En släkting, som arbetat i över ett decennium med en grupp psykiskt sjuka, tvingades nu se alla deras framsteg till socialisering slås omkull. Deras isolering minskade inte, den ökade.
Ädelreformen, också på 90-talet, innebar att gamla och sjuka plötsligt inte längre var landstingens ansvar, utan kommunernas. I ett huj konverterades patienterna till ”boende”, därefter ”brukare”, och blev hänvisade till personal som varken hade tid eller förmåga att ta hand om dessa ofta svårt sjuka människor.
”Kommunerna var inte alls beredda på det medicinska innehållet i dessa nya kunder”, konstaterar Nils Alkner, överläkare i geriatrik vid dåvarande Valla sjukhus, i ett brev till mig. Äldrevård blev äldreförvaring.
Självklart ska de som vill få vård hemma, men när kroppen och knoppen sviker kan hemmet förvandlas till ett fängelse, medan äldreboendet innebär trygghet och därmed frihet.
Precis som lärarna har undersköterskorna överösts med dokumentation som tar allt mer tid i anspråk. Deras arbete måste uppgraderas och det ska göras i lönekuvertet. Det finns många som älskar att arbeta med gamla och det är dem vi ska ha på äldreboendena, inte de som tar jobbet för att de inte får något annat. I slutänden är det en mer engagerad personal som är nyckeln.
Vilket vårdbolag blir först med att starta äldreboenden vars ambition är att bli Sveriges bästa? Vilken kommun blir först med att slopa upphandlingen kring äldrevården och helt enkelt välja det som är bäst för de gamla? Inte mest kostnadseffektivt – utan bäst.
Beslutsfattare: Visa barmhärtighet för bövelen! Börja med att skrota uttrycket brukare, det om något är ovärdigt människor som slitit ett helt liv och nu behöver kärlek, omtanke och trygghet innan allt är över.
Andra kulturer vårdar sina gamla, värnar sina äldre och vördar sina äldste. I Sverige lever den genomsnittlige guldhamstern ett värdigare liv än många åldringar. De erbjuds ju åtminstone daglig rörelse och serveras mat de vill äta.
Är det något som är ovärdigt ett välfärdssamhälle så är det att allt fler svenskar säger ”jag är inte rädd för att dö, bara för att bli gammal”.