Det blir allt vanligare att människor kontaktar sin lokaltidning, vill att vi tar upp något som är uppenbart fel, men själva vägrar att medverka med namn och bild. De är rädda om sitt skinn. Även när det handlar om till synes harmlösa saker.
Även chefer
Lika vanligt numera är att höga chefer inte vill/vågar uttala sig om stora, och väl kända, samhällsproblem.
”Att ha civilkurage innebär att ha mod att stå för sin mening även när det innebär en personlig risk, förmågan att stå för sina värderingar, trots vetskap om öppet eller latent motstånd från omgivningen”. Det är Wikipedias tolkning. Kommer ordet att vara borta om 20 år?
De blir allt färre, människorna som dunkar näven i bordet och utbrister: ”Nä, nu får det förbanne mig vara nog!” Alltså säger det högt som många sitter tysta och tänker.
Vår fantastiska yttrandefrihet är inte mycket värd om den slutar användas av såväl folk på golvet som höga chefer. Bara en elit yttrar sig i ett allt tystare samhälle.
Yrkeskriminella
Missförstå mig inte. Jag har full förståelse för att privatpersoner som kallas att vittna mot yrkeskriminella låter rädslan ta överhand och uteblir.
Men när det handlar om korkade parkeringsbestämmelser, mobbning, hundägare som inte följer lagen, ett fackförbund som silar mygg och sväljer kameler, en bransch där det fuskas med kvitton, en styrelse som struntar i medlemmarna, sextrakasserier, regler i det offentliga rummet som inte efterföljs av vissa, fusk kring kommunala upphandlingar, uppenbara lögner, missförhållanden inom vården, stora samhällsproblem . . .
Vad händer den dag INGEN av rädsla för vad chefen, grannen eller kollegerna ska tycka vågar berätta?
Rättshaverister
Å andra sidan. När människor är FÖR engagerade i en fråga är andra snabba med att stämpla dem som rättshaverister. Man ska vara LAGOM engagerad, går man det minsta över gränsen lyssnar ingen längre. ”Hon/han har blivit helt besatt!” Vi orkar bara med lagom mycket engagemang. Uttrycket rättshaverist har fått en nedsättande klang, liktydigt med ”stolle”, men dess ursprungliga betydelse enligt Svenska Akademiens ordlista är en ”person som påstridigt hävdar sin rätt”.
Är jag själv ett under av rakryggat civilkurage? Nej. Jag är sannolikt lika räddhågsen som de flesta andra. Men jag försöker träna mig i att tala med, i stället för om, folk. Det hindrar inte att jag är livrädd för det skoningslösa debattklimatet där ett enda förfluget, ogenomtänkt ord för evigt kan förpassa en till rännstenen.
Vi kör en kurs!
Vi måste fortsätta tro att vi kan förändra saker om vi är många som vågar.
Vi kan väl börja öva oss i det lilla! En civilkuragekurs i miniformat. Nästa gång någon tränger sig i kön och rusar från bakersta plats till främsta, när en ny kassa öppnas. Då kan vi öva oss i att säga ”hallå där, du var ju sist i kön” och inte som nu utväxla tysta, menande blickar och sedan, när personen lämnat lokalen, samfällt utbrista ”det är inte klokt hur vissa beter sig nu för tiden!”
Huvudet på bäckenet
Jag hörde en gång en naprapat säga: ”I framtiden behöver vi ingen ryggrad. Vi sitter så mycket att det blir onödigt att ha något som håller upp våra kroppar. Våra skallar kommer att vara placerade direkt på bäckenbenet”.
Matsmältningen blir måhända en snabbt överstökad historia, i övrigt är det mindre smakliga bilder som dyker upp i ens inre vid tanken på det korta avståndet mellan huvud och de nedre regionerna.
Rent bokstavligt behöver stillasittande ingen ryggrad.
Rent bildligt behöver ynkryggar det inte heller.
Men kommer vi att kunna sova om natten?