Den lilla väna kattflicka jag hämtade i ett stall i Åtvidaberg i juli har förvandlats till en sköka. Alice, som legat och spunnit rart i våra knän, har transformerats till en medeltida glädjeflicka.
Hon skriker, ylar och rullar runt på golvet. Hon ligger med rumpan i vädret och trampar med bakbenen på stället. Hon gnider sig mot allt och alla som kommer i hennes väg och påminner mest om en poldanserska som halvnaken ålar omkring runt en stång.
Men det är inte en stång som är föremål för hennes trånande – vilket onekligen hade varit att föredra – utan en foppatoffel i storlek 45! Innanför altandörrarna i köket står Gubbens foppatofflor och nu ser höglöpande Alice den ena av dem som en presumtiv partner.
Hon stoppar in skallen i toffeln och framstöter ett ljud som är en blandning av ett koråmande och ett vargyl.
Hon tar tag med fram- och baktassarna om toffeln och rullar runt med den på golvet, ylandes alldeles hjärtskärande. Efter dessa krumbukter ställer hon sig tillrätta med rumpan vänd mot toffeln, så att den ska komma åt ordentligt. Till slut somnar hon, totalt utmattad av sina egna vedermödor och partners likgiltighet, intill toffeln, med framtassen runt den.
Mellan varven öppnar hon husets garderober och ”boar”, så att de kattungar (alternativt små tofflor . . .) hon drömmer om, ska få en varm och mysig start.
Och mitt i detta försöker familjen bete sig normalt. Det går sådär.
Den snöpta brorsan Assar bligar förundrat på sin syster och undrar vad som flugit i henne. Hon vill inte leka längre, bara umgås med toffeln i plast.
Jag vill gärna att hon får en kull innan jag kastrerar henne, problemet är att hon inte blivit utekatt än. Det ska hon bli i vår. Kan tänka mig att en och annan bonde nu frustar: ”Men så släpp ut kattskrället då, så ska hon nog bli påsatt.”
Saken är att jag inte vill ha vilken oborstad och halvvild tölp som helst som pappa till hennes ungar. Lite finess, tack. Men det kan bli svårt här ute på vischan.
Minns när jag bodde i lägenhet, men med balkong och kattlucka, och katten Elsa löpte. Chansen att hitta en okastrerad hankatt mitt i stan är lika liten som att hitta personal på en stormarknad, så jag frågade runt på jobbet.
En kollega visade sig vara matte till Gustaf, en stor, gulröd och okastrerad hankatt. En riktig snygging. Vi stämde träff hemma hos kollegan. Det gick inte så bra. Elsa fräste åt Gustaf och jag fräste åt Elsa. Men snälla fruntimmer, här har du ålat omkring och ylat efter en karl i dagar och när jag fixar en så fräser du. Skärpning!
Vi fick åka hem igen. Och där läste jag i min kattbok att det är väldigt viktigt för katter att de får lära känna sin presumtiva partner ordentligt innan det blir något kopulerande. Med skammens rodnad på kinderna lånade vi hem Gustaf till oss istället och gav de pilska tu en hel helg tillsammans, med grädde och räkor för att sätta lite sprätt på romantiken.
Nu gick själva bekantskapandet på nolltid och det gjordes kattungar så det stod härliga till i den lilla enrummaren. På diskbänken, framför tv:n, på toalettstolen, inne i garderoben . . .
En vän föreslår att jag i väntan på rätt friare går till Myrorna och införskaffar en pälsmössa eller nåt annat ”värdigt” för Alice att ösa sin tillgivenhet över. Ja, så får det bli. Varken mitt eller kattans förstånd klarar av ytterligare en foppatoffelromans.