Incheckning senast 07. Planet ska lyfta 08, men är en halvtimme försenat. Här finns alltså 90 minuter till att gå på toaletten och fundera över vilka saker i kabinväskan man vill ha under resan. Äntligen ska vi släppas ombord. Ilar huttrande och sommarklädda mot flygplanet, bara för att få tvärnit i trappan. Vad nu då?
Voluminösa Vera på rad 3 upptar hela gången. Hon har i lugn och ro lagt kabinväskan på ett säte och funderar nu över vad hon kan tänkas behöva under flygningen. "Ursäkta, men vi är visst fler på planet", fräser jag och pressar mig förbi hennes gigantiska rumpa.
Snart ockuperas mittengången av flera som tror att de är ensamma resenärer på ett privatplan. Via högtalaren ber kabinpersonalen dem att ta sig in i sina rader så att resten av passagerarna slipper stå utanför och frysa. Detta hörsammas av vissa, andra verkar ha drabbats av svår vaxpropp.
Griniga Gunnar struntar i att fälla upp sitt bord trots att det är dags för start. När en flygvärdinna ber honom göra det fräser han "ja ja, men vi har ju inte åkt än!" varpå flygvärdinnan med en ängels tålamod och ett stoiskt leende svarar "nej, men nu ska vi göra det".
Take off. Kraftig stigning. På väg. Och där släcktes säkerhetsbältesskyltarna. Trots att vi hade 90 minuter på oss att pinka i Norrköping behöver nu hälften av passagerarna gå på toaletten. Och det är alltså inte fyra dagisavdelningar ombord, utan 150 vuxna människor.
Hasse Hasard har platsen bakom mig. Han behandlar mitt ryggstöd som om det är spaken på en enarmad bandit. Stup i kvarten tar han tag om det med båda händer, drar det till sig med full kraft, för att sedan abrupt släppa det. En och annan hårtuss ryker, men jag undslipper hjärnskakning och lyckas mirakulöst rädda vinet.
Jag säger inget. Det är ju faktiskt inte lätt att röra sig akrobatiskt i de där flygplansstolarna. Några centimeters mindre svängrum och man skulle ligga i spännbälte.
Rödtjutet kostar 75 spänn för 187 milliliter. Värt varenda spänn tycker Gubben, som hävdar att ”utan sprit skulle inte en enda människa flyga charter”.
Vi får avlånga papplådor med mat. Pysslet som vidtar för tankarna till "Mors Julbrev" under uppväxten. Mångas fingrar är för stora för att gå i land med operation ät-en-trerätters-med-dryck-på-två-kvadratdecimeter-utan-att-spilla-eller-knuffas. Griniga Gunnar fäller plötsligt ned sitt ryggstöd varpå Gubbens kycklingsgryta hamnar i naveln. Och mitt i maten måste Nödiga Nettan inne vid fönstret, för tredje gången, gå på toaletten. Det är svettigt, trångt och krångligt. Ungar vrålar. Folk far upp och ner och fram och tillbaka. Har hela planet drabbats av ”restless legs”?
"Det här är faktiskt ovärdigt. Att färdas på en landsvägsbuss framstår som lyx", säger Gubben, överger kycklingen i naveln och beställer in en dubbel gin och tonic.
Stressade Sture bryr sig inte om att bältet ska behållas tills planet stannat. Ingen annan heller. Han har en fönsterplats med begränsad ståhöjd, men står gladeligen med skallen böjd åt sidan och örat pressat mot bagagehyllan i 15 minuter, i sin iver att komma av bland de första.
Att först och sist ut obevekligen möts vid bagagebandet för 20 minuters kollektiv väntan har han förträngt.
Vid bagagebandet. Om alla står en meter ifrån rullbandet kan alla se väskorna när de kommer. Men eftersom Stressiga Sture kliver fram ända till bandet måste alla andra också göra det, för att hinna se sin väska i tid.
Och vem är nu jag att raljera över mina medpassagerare? Är jag själv den ultimata resenären? Nej, nej, tvärtom! Jag är charterbolagens mardröm. Mer om det nästa vecka.