Västerviksord med extra ljud – som rullre och öder

Västervikskans ord rullre innehåller ett extra r. Det är svårt att förstå varför, men för några andra liknande ord kan man se en del mönster.

Roger Källström, krönikör VT

Roger Källström, krönikör VT

Foto: ntm

Krönika2021-03-27 08:00
Det här är en krönika. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Det dialektala ordet rullre är speciellt. Det är alltså en variant av rulla där ett extra r används. Under min uppväxt var rullre det normala ordet när någon eller något rullade. Bollen rullre (eller rullrede) iväg och det var tungt att rullre ett stort snöklot i oppföra. Jag funderade på rullre redan som barn. Jag hade märkt att det var rulla som användes i ”fint” tal. Varför sa vi då rullre med ett extra r instoppat, när andra säger rulla? Det var lättare att förstå att dongle behövdes, trots att det snarlika dingla finns. Dongle har en mer specialiserad betydelse än dingla: en dongler mest med benen. Likadant med glafse jämfört med glofse/glufsa: den som glafser äter så att det hörs. Men rullre betyder detsamma som rulle. Sånär som på att båten helst rullde när sjön var grov. 

Är då västervikarna ensamma med att låta bollen rullre? Ordböcker och dialektdatabaser nämner inte rullre/rullra. Google och Korp ger bara felstavningar och andra tveksamma resultat. Men Institutet för språk och folkminnen vet besked. Ordet har påträffats vid undersökningar i Tjust, södra Östergötland och Västerbotten.

Andra västerviksord där ett ljud verkar ha tillkommit, är svimne och svämne (över). De orden motsvarar helt svimma och svämma. Men i det fallet finns n med i ordbildningar som svimning och översvämning. Då ligger kanske svimne och svämne nära till hands. Fast å andra sidan sa ingen kamne eller tömne. Vi har också tåner (tår), öder (öar), brona (bron) och liknande. 

De extraljuden har med uttalsmönster att göra. I svenskan är man inte så förtjust i att två vokaler möts i ett ord. Tänk på verb som , bo, sy, bero och så vidare. De slutar på en vokal. Men grundformen av verb brukar sluta på -a (i Tjust -e), så det ”borde” ha varit gåa, boa, sya, beroa istället. Men så är det ju inte. För att slippa två vokaler i följd blir grundformen istället , sy, bo, bero. I fallen tåner, öder, brona är grundformen , ö, bro. När de får en ändelse med vokal, slipper man vokalmötet genom att man stoppar in ett n eller ett d mellan vokalerna. 

Men i mer riksspråkspåverkad västervikska, som de flesta i ”stan” talade, sa vi som i standardsvenska (tår). Annars accepterade vi helt enkelt att vokaler möttes: tår, öer, broa. Det finns alltså inget absolut förbud mot att vokaler träffas i ord. Vi kan ju även roa oss eller uttala Europa som det stavas istället för Eropa, som man också ofta gör.