När jag flyttade tillbaka för snart fyra år sedan hoppades jag att stan förändrats.
Det hade den.
Till det sämre.
Men kanske är det jag som förändrats, för när jag inte trodde att det kunde bli jävligare än början av 1980-talet, verkade Västervik nu tagit allt ett par steg längre.
Västerviksborna är gnälligare än någonsin.
I dessa tider av ängslighet och folk som blir kränkta bara de sätter en fjärt på tvären, är det bäst att erkänna att jag tar i ordentligt. Jag generaliserar för effekt och reaktion. Men om du tar illa upp av att jag skriver om hur gnälligt det är här, kanske du ska titta dig in i dig själv.
Kanske är det svårt att tro det, men jag älskar Västervik. Jag är en skitunge från Johannesdal som nu bor två frisparkar bort från huset där jag växte upp. Här finns mamma, syrran och släktingar. Här finns vännerna jag haft sedan Arsenal vann The Double och Alice Cooper släppte ”Billion Dollar Babies”.
Västervik är mitt DNA.
Den västervikska mentaliteten är som motvinden på Esplanaden i november: det tar emot när den råkalla, fuktiga blåsten går genom märg och ben.
”Det behöver inte vara något märkvärdigt”, sägs av så många här och blir en livshållning: inget får vara riktigt bra, livet levs i fyra nyanser av grått, medelmåttighet är en bra egenskap, maten får inte smaka mer och här ska ingen komma och vara märkvärdig.
Med en sådan ”insikt” blir man aldrig riktigt glad eller ledsen. Aldrig besviken eller överraskad. En slags riskhantering av känslorna.
Hur eller hur, det kunde ju vara värre.
Många är de jag stött på som bara gnäller om hur tråkig stan är, att det aldrig händer något, att det är orättvist att de inte har bättre jobb, hur förjävligt det är när folk tjänar bra med pengar, att det gör ont överallt och att både läkarna och Försäkringskassan är dumma i huvudet.
För att travestera den franske 1600-talsfilosofen Descartes: ”Jag gnäller, alltså finns jag”.
Vissa västerviksbors hela existens tycks bygga på det. Som att de inte finns om de inte gnäller. Det är ett ständigt klagande som till slut blir självgenererande.
Här talar jag om människor som i stället för självreflektion letar fel hos alla andra och allt annat.
Här talar jag om dem som är sina motgångar, värken, krämporna och ångesten. Som i allt låter det styra och kräver att alla ska förhålla sig till det; som blir det en förutsättning för alla samtal och möten.
Det är synd om dem.
Det måste vi andra fatta.
De som verkligen har rätt att klaga gör det sällan. De gör allt de kan, och orkar, för att livet ska bli bra. Som har självinsikt nog att se möjligheter i stället för bara svårigheter.
Som, om det går, ”äger” frågan om sig själva.
Flera jag mött här har stannat i motgången eller smärtan, vare sig den är kroppslig eller själslig, och för dem måste det alltid vara utgångspunkten för allt i samtalen.
Inte för mig.
Jag orkar inte lyssna på gnället.
Jodå, jag är empatisk och kan relatera till andras människors svårigheter, men när gnället kommer sig av hittepå-diagnoser, blir jag provocerad. Om det gör ont i kroppen, kanske det kommer från själen.
Hör jag någon prata om att, ”Jag gick in i väggen” eller säga ”Utbränd, vet du”, vill jag, utom någon som helst ironi, fråga vad personen gör åt det.
Hanne Kjöller skriver i DN (2023-03-02): ”Utmattningssyndrom är den enskilt vanligaste sjukskrivningsdiagnosen i Sverige.”
Diagnosen har ställts utifrån att det är något fel på omgivningen och att den drabbade därmed inte kan göra något åt saken. Men om omgivningen inte kan ändras kanske man ska ändra omgivning; byta jobb, gå ner i arbetstid och kliva av det ekorrhjul som snurrat för fort. Lätt att säga, men någonstans måste man börja.
”Offerkoftan verkar kortsiktigt värmande och bekväm”, skriver Kjöller. ”Men den blir till sist en tvångströja.”
Det är enklare att gnälla än att göra något åt livet.
Psykisk ohälsa har funnits i mitt liv sedan tonåren, men jag har aldrig låtit den begränsa mig. Många är de dagar jag gått till redaktionen, till en intervju eller flugit ut i världen med en rasande ångest och alltid vunnit över den.
Det har aldrig blivit bättre för att jag har gnällt. Eller det har jag väl gjort: mellan fyra väggar med en terapeut. Fast alla dessa samtal, som jag nu har med en fullständigt lysande psykolog, har givit mig självinsikt; jag har makten över mitt liv.
Livet blir ditt om du vill.
Så sluta gnäll, Västervik.