Det är förstås mindre bra. I synnerhet då gruppen tidigare fått hård kritik och tvingats arbeta om sitt förra förslag. Att det var ett par borgerliga ledamöter som inte kallades gör inte saken bättre.
Kommunfullmäktiges ordförande Dan Nilsson (S) suckar lätt när han får frågor om vad som hände på mötet.
– Det var mycket olyckligt. Nu hoppas jag att vi kan anta visionen i juni eller september. Jag håller tummarna för det.
Politiskt uppfattar Dan Nilsson att de flesta partier är överens om visionen. Därmed bör det finnas goda möjligheter att anta dokumentet – bara den formella gången är riktig och alla först får vara med på mötena.
Själv tycker jag att det finns mycket bra i förslaget till Vision 2030. Den övergripande visionen – "livskvalitet varje dag" – är visserligen väldigt allmän, men också något viktigt att sträva efter. I grund och botten handlar politik om just det: att allas våra liv ska bli lite bättre.
Jag tycker också att dokumentet täcker in de flesta viktiga områden. Här finns visioner för miljö, trygghet, kultur och fritid, näringsliv och kommunikationer. Här finns också ett avsnitt om utbildning och kompetens som ska vara "i toppklass". Möjligen saknas ett kapitel om medborgarinflytande, vilket bland andra Lennart Brewitz påtalat, men annars är visionen hyfsat heltäckande.
Dock tycker jag, och det har jag skrivit tidigare, att dokumentet blir väldigt allmänt och därmed i värsta fall mer eller mindre meningslöst. Visionen är full av meningar om allt som ska vara "gott", "bra" och "högt" i Västervik. Kanske ska en vision vara just allmän, men då måste den kompletteras med konkreta mål som dessutom går att mäta.
Nu finns det mål kopplade till visionen, och det är bra, men också de blir ofta väl luddiga. När det gäller utbildning och kompetens är målen att meritvärdet i årskurs 9 "ska öka", att andelen invånare med eftergymnasial utbildning "ska öka" och att andelen elever med slutbetyg i alla ämnen också "ska öka".
Hur mycket, frågar jag mig. När? Och på vilket sätt?
Dessutom blir målen alltför defensiva. Har vi verkligen utbildning i toppklass bara för att betygen förbättras jämfört med i dag? Räcker det med att företagsklimatet är bättre än genomsnittet i landet? Eller att möjligheten att resa kollektivt ökar?
I måldokumetet är just "ökar" och "bättre än snittet" återkommande formuleringar. Det är alldeles för låga målsättningar, om ni frågar mig.
Västervik kan bättre. Mycket bättre. Vi kan faktiskt tillhöra de bästa kommunerna i landet, på många områden. Men då måste visionen och målen hjälpa oss att komma dit.