Helst av allt vill hon att Donald Trump försvinner från jordens yta. Men så får man väl inte säga, tillägger hon. I vanliga fall står vi en bit ifrån varandra politiskt, min vän Rebecca och jag. Men under det här presidentvalet förenas många i sin avsky för både Trump och Hillary Clinton. Vi kvider.
Hur kan ett land med 320 miljoner invånare skaka fram så vedervärdiga kandidater?
På ena sidan står Trump och brölar. Han gör allt som vi lär våra barn att inte göra. I hans värld får inte fakta inkräkta. Inget rykte är för vansinnigt för att spridas, ingen konspiration galen nog för att inte luftas. De som kritiserar svadan av lögner utsätts för en verbal massaker. Men för hans armé av supportrar spelar det ingen roll. De köper vartenda ord. Jag har aldrig sett något liknande.
På andra sidan väntar Clinton, kandidaten på ständig jakt efter en ny, genuin, personlighet. Inte heller hon är vän med verkligheten. Av alla olyckliga felsägningar minns jag speciellt hennes dramatiska berättelse mitt under presidentvalskampanjen 2008 om hur hon tvingades fly hals över huvud när en krypskytt slog till mot en flygbas i Bosnien där hennes plan landat. En video från samma tillfälle visar dock ett fredligt välkomnande och Clinton försvarade senare sin lögn med att “jag säger många saker - miljoner ord varje dag…”
Jag läser analys efter analys om valet men det biter inte på min politiska depression. Ännu återstår månader av hetsigt kampanjande där huvudargumentet från båda lägren tycks vara “Du vill väl inte att (_) ska vinna?”
“Kan inte Romney (President Obamas republikanske utmanare 2012) ställa upp igen så vi har en normal person att rösta på? undrar en granne och skakar på huvudet åt mardrömmen som landet befinner sig i.
Om inte en tredje kandidat dyker upp och räddar oss lär de demokratiska och republikanska kärnväljarna så småningom rätta in sig i respektive led. De ägnar ändå mer tid åt att demonisera varandra än att fundera över vad de själva står för. Partibeteckningen är överordnat allt annat.
Rebecca har för sin del inte ett gott ord att säga om republikanerna. De är intoleranta idioter hela bunten. Och strunt samma, tycks många republikaner resonera, om partiet representeras av en auktoritär charlatan som gärna anammar vänsterretorik om han besitter förmågan att förödmjuka Clinton, håna, hata, förgöra henne för gott.
I partiets namn blir det oförsvarbara plötsligt försvarbart. De inflytelserika radiopersonligheter på högerkanten (right-wing talk radio) som i åratal dundrat om konservatismens förträfflighet kastade tidigt alla principer överbord när de märkte vartåt opinionen bland miljontals republikanska lyssnare lutade. De har samtidigt eldat på föraktet för traditionell media så till den grad att Trumps väljare rutinmässigt avfärdar all negativ publicitet om sin kandidat.
Det krävs bara en biltur för att se sprickan i nationen. Jag lämnar välmående Newburyport och kör den korta biten till varuhusen för att handla. Vägen sträcker sig utmed motorvägen, förbi fallfärdiga hus med skräpiga trädgårdar, flankerade av skyltar för Trump. På en vägg har någon spikat upp en banderoll med Trumps slogan “Make America Great Again”. Här bor enligt media de arga, de svikna, de förorättade, de väljare som jag inte förstår alls.
När jag sedan kommer hem upptäckar jag att ytterligare en skylt för Bernie Sanders, Clintons socialistiske utmanare, satts upp på vår gata. Som om jag behövde fler bevis på att USA håller på att förändras i grunden.
är journalist, uppvuxen i Åby utanför Norrköping och bor sedan många år i USA.