I en stor rysk opinionsundersökningen nyligen utsågs Stalin till den mest ”framstående” personen i historien.
Men i Moskva är det just nu en annan sovjetisk period som lockar, nämligen 1960-talet.
Under våren har tre museer i Moskva haft utställningar som på olika sätt varit kopplade till det som kallas ”tövädret”, alltså perioden från Stalins död 1953 till invasion av Tjeckoslovakien 1968.
Fascinationen för sovjetiskt 50- och 60-tal har pågått en tid. De senaste åren har flera ryska tv-serier utspelats under ”tövädret”. Ofta känns de som ryska versioner av Mad Men, där mycket möda har lagts ned på tidstypiska kostymer och inredning.
För en tid sedan besökte jag en stor utställning på Tretjakovgalleriet i Moskva som hette just ”Tövädret”. Där visade man målningar, filmer och fotografier från perioden, men också vardagsföremål, som en dammsugare formad som en sputnik-satellit.
”Tövädret” beskrivs som en period med större öppenhet, frihet, framtidshopp och förbättrade materiella villkor. Ett miljonprogram sätts igång, en slags konsumtionskultur växer fram och Sovjetunionen är först i rymden.
Det var en tid med optimistisk retorik. På utställningen fanns en socialistiskt realistisk målning av Jurij Pimenov som heter ”Bröllop på morgondagens gata” och är från 1962. Den föreställer ett nygift par, båda högtidsklädda, som går mellan halvfärdiga höghus på en byggplats. För tillfället har de ingenting, men framtiden är ljus. Här kommer de snart att få sin egen bostad.
Utställningen berättar också om periodens mörka sidor. I en monter finns en utskrift av det kända rättegångsprotokoll från 1964 då poeten Iosef Brodskij anklagats för lösdriveri. Men den positiva beskrivningen av 60-talet dominerar helt.
Besökaren lämnar Tretjakovgalleriet med ett intryck att sovjetiskt 60-tal är något av en förebild.
Nostalgi för det förflutna som politisk idé är förstås inte något unikt för Ryssland. Många politiska rörelser i Europa just nu, både till vänster och höger, hittar framtiden i historien.
Slavisten Svetlana Boym har sagt att man kan känna nostalgi, inte bara för det förflutna, utan också för drömmar i det förgångna som aldrig förverkligades.
Det mest lockande med ”tövädret”, som det framställs på utställningen och i tv-serier, är att det visar en framtid som aldrig blev av.
Den senaste ryska tv-serien om tövädret heter Optimisterna och skildrar unga sovjetiska diplomater på 60-talet. Manusförfattaren Michail Idov har berättat att han fascinerades av en tid då man var helt säker på att morgondagen kommer att bli bättre.
En sådan tro känns idag avlägsen. När man idag betraktar Pimenovs ”Bröllop på morgondagens gata” är det svårt att inte vara skeptiskt. Kommer det nygifta parets hus verkligen att byggas klart? Kommer de att få sin lägenhet? Hur fuktskadad och felkonstruerad kommer den i så fall vara?