Allt är kollegan Lasses fel. För en tid sedan flög han ivrigt på mig i fikahörnan.
"Carina, jag har tänkt på en grej! Du har ju skrivit bortåt 1 000 krönikor, varav många inte ens finns sparade digitalt. Du borde läsa in dem och starta en podd!"
Jag skrockade gott. "Glöm det, Lasse. Jag är för gammal för sånt. Och jag gillar inte poddar. Jag har försökt att lyssna, men det är bara en massa pladder, folk som babblar i mun på varandra."
Men han är en terrier den där karl'n, fortsatte tjata, och plötsligt satt jag i vår poddstudio på redaktionen.
För er som inte är så bevandrade i podderiet: En podd är som ett radioprogram, fast på nätet, som man kan lyssna på när man behagar. Alla avsnitt finns på samma ställe så du kan lyssna i den takt du vill.
Du kan lyssna via vår sajt eller via appar där poddar finns, till exempel Spotify eller Podcaster. Där söker du efter – tadaaa – "Glennings gliringar".
Så heter podden.
Och det får erkännas: Det är en hisnande resa att sitta där i studion med gulnade och dammiga tidningsurklipp från förra årtusendet, från 1998 och framåt.
Lite som att läsa en gammal förträngd dagbok, med både förnumstigheter och klavertramp. Jag påminns om saker jag glömt. Skrattar, rodnar, skäms och snyftar lite om vartannat.
Tidsandan var en annan för 25 år sedan. Språkbruket likaså. Väldigt mycket mer pang på rödbetan och inte så ängsligt.
Men att censurera mig själv så att krönikorna bättre passar dagens mer lättkränkta samhällsklimat, nej det går ju inte.
Är det skrivet på ett sätt, så läser jag in på samma sätt.
"Glennings gliringar" har premiär tisdagen den 15 november, som råkar vara min födelsedag. En 61-årig motvillig poddpionjär. Håhå jaja.
Varje avsnitt innehåller fem nya (eller snarare urgamla) krönikor och det släpps ett nytt avsnitt varje vecka.
Min dotter, flitigt förekommande i de äldsta krönikorna, tycker att jag låter som Prussiluskan i podden. Men det får jag ta.
Fördelen är ju att man kan stänga av – och sätta på – mig när man behagar.
Hur det känns?
Som att stå naken på Öresundsbron ungefär.
En naken Prussiluskan på Öresundsbron.
Om jag lyssnat? Verkligen inte. Det dröjer innan jag vågar, om jag ens någonsin gör det.
En motvillig poddare från Linkan
i en radiostudio sattes, som i finkan
Skrek: ”Lyssna på min podd,
annars blir jag försmådd
Jag har i Öresund visat hela skinkan!”