På datorns skrivbord på jobbet har jag några länkar till dokument och program som är extra viktiga eller som jag använder ofta. En av länkarna går till de pressetiska reglerna på Pressombudsmannens sajt po.se. Det är inget jag läser varje dag, men när det behövs finns de där snabbt tillgängliga.
De pressetiska reglerna är en regelsamling som mediebranschens parter gemensamt kommit överens om. Det är rekommendationer om vad tidningar, och tidningssajter, bör och inte bör skriva. Syftet är att skydda enskilda, och grupper, som blir omskrivna och att samtidigt upprätthålla medieföretagens trovärdighet.
Reglerna säger bland annat att tidningarna ska förmedla korrekta nyheter, vara generösa med bemötanden, vara varsamma med bilder, höra båda sidor i en konflikt och vara försiktiga med namngivning i kontroversiella sammanhang.
Om en tidning bryter mot reglerna kan den anmälas till Pressombudsmannen och sedan frias eller fällas i Pressens opinionsnämnd. Själv har jag fällts tre gånger i opinionsnämnden; två gånger som reporter på Corren i början av 90-talet och en gång som ansvarig utgivare på Västerviks-Tidningen. Fällningen på VT gällde att vi namngivit en brottsmisstänkt person. Det är inget jag är stolt över, men anmälningarna har gjort mig till en mer erfaren och förhoppningsvis klokare journalist/ publicist.
I dag är de här reglerna utsatta för stark press. Många tycker att tidningarna är alldeles för hänsynsfulla mot misstänkta brottslingar och i värsta fall förtiger eller hemlighåller sanningen. Inte sällan för att vara politiskt korrekta och skydda en viss grupp människor, till exempel invandrare.
I praktiken är det följande pressetiska regel som oftast blir ifrågasatt:
”Framhäv inte berörda personers etniska ursprung, kön, nationalitet, yrke, politisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning om det saknar betydelse i sammanhanget och är missaktande”.
Efter de tragiska morden på Ikea-varuhuset i Västerås växte den här kritiken till stormstyrka. På sociala medier och sajter som Flashback och Avpixlat anklagades de etablerade medierna för att hemlighålla och skydda de misstänkta gärningsmännen. En och annan etablerad publicist tyckte också att nationalitet oftare borde anges i samband med brott.
Om detta kan mycket sägas. I Västeråsfallet har medierna, också VT, till exempel skrivit att den misstänkte är asylsökande boende på en flyktingförläggning. Inte för att det etniska ursprunget är intressant i sig, utan för att det säger något om sammanhanget runt omkring honom.
De efterföljande händelserna med hot mot flyktingar och ökad polisbevakning hade också blivit helt obegripliga om detta inte varit känt.
Viktigast är dock att fortsätta slå vakt om det pressetiska systemet. Det tjänar vi alla på. Om tidningarna mer och mer överger den frivilliga överenskommelsen, kan vi vara ganska säkra på att politikerna skärper lagstiftningen kring till exempel förtal och förolämpning. Det pressetiska systemet är i själva verket en förutsättning för den mycket vittgående tryckfrihet vi har i Sverige.
Två andra länkar på mitt skrivbord går för övrigt till Tryckfrihetsförordningen och Yttrandefrihetsgrundlagen. De behöver jag som tur är nästan aldrig läsa.