Till Stade de France eget kvarter Saint Denis, som egentligen är en rätt sliten, grå och trist betongförort i de norra delarna av Paris, kom över 40 000 blågula supportrar med hopp om en flygande start på EM-sommaren i Frankrike.
Så mycket mer flygande än fansens hånfulla ramsa "Den som inte hoppar han är en SAS-pilot" blev det inte.
Det blev bara 1–1 mot Irland.
Det var inte bra.
Det tvingar Erik Hamrén och hans landslag att göra något utöver det vanliga och skapa någon form av mirakel mot Italien och Belgien för ett fortsatt liv in i själva slutspelet. Med de dryga 90 minuterna mot Irland i färskt minne så är det kanske lite väl mycket begärt, men å andra sidan behöver ingen längre skaka tänder, springa omkring på gummiben och fundera så mycket över det ena eller det andra.
Om Irland och tre poäng på Stade de France var en livlina för mer så kapades den brutalt av ett ihåligt, fantasilöst och blekt Sverige.
De kan bara själva styra, rädda och fixa det här nu.
De kan börja med att börja spela för sin tröja från avspark.
Sverige hade inte ett enda avslut på målvakten Darren Randolph på 90 minuter. Det står en nolla i den kolumnen, vilket inte direkt skickar med några större förhoppningar och känslor inför matcherna i Toulouse och Nice. Den svenska offensiven var långa stunder så försvinnande osynlig – särskilt i den första halvleken.
Sveriges bäste anfallare var istället den irländske (!) backen Ciaran Clark, som före sitt självmål till den svenska 1–1-kvitteringen i den 71:a minuten, tvingade Randolph till en suverän räddning.
Vi hade fram till det gyllene ögonblicket sett ett Sverige, som kom undan från de första 45 minuterna med hjärtat och hjärna i halsgropen. Ingen vågade kliva fram och leda de blågula på Stade de France. Det var virrigt, oroligt och osäkert på en och samma gång, där de svenska spelarna hamnade oceaner från varandra och inte lyckades hitta något flyt eller känsla.
Jag satt och såg namnen i laguppställningen, men där ute på mattan var de väl anonyma och så långt från händelsernas centrum.
Mittfältet var stundtals överallt, men aldrig där det borde ha varit.
Oscar Lewicki och Kim Källström fick inte grepp och sökte förgäves ytor eller utrymme för kanterna med Sebastian Larsson och Emil Forsberg, som annars haft en sån strålande säsong bakom sig, utan att lyckas.
Zlatan Ibrahimovic och Marcus Berg var bara anonyma.
Det var ju tur att målvakten Andreas Isaksson, som tillsammans med vänsterbacken Martin Olsson var de bästa blågula för kvällen, lyckades svara för flera kvalificerade räddningar.
Det vackra irländska 1–0-målet av Wes Hoolahan (EM-sommarens läckraste efternamn?), som placerade in Seamus Colemans precisa inlägg, var precis den käftsmäll och väckarklocka Sverige så väl behövde där och då.
Sverige började plötsligt bygga upp anfall, skapa lite hyggliga chanser och sätta en viss press på irländarna.
Det var så dags.
Man kan ju lite stillsamt undra varför Sverige inte klev upp och ut och visade det direkt från start. Nu blev det en väl krånglig kväll och väg för en enda poäng.
John Guidettis energifyllda och laddade inhopp kryddade aftonen lite mer. Anfallet på vägen till det irländska självmålet signerat Forsberg, Guidetti och Ibrahimovic var kreativt och vackert. Det fixade också lite kosmetika över en havererad offensiv och räddade en poäng, men knappast en hel sommar...