Under min uppväxt förstod jag med tiden att det var rätt stor skillnad mellan hur folks efternamn lät i vardagslag och hur de uttalades ”fint” och skrevs. Det dröjde innan jag förstod att den person som brukade kallas Löbärr hette Löfberg. Då var det lättare att förstå att Petterson var det riktiga efternamnet på dem som morfar kallade Pettson.
De här formerna av två vanliga efternamn är lite speciella, eftersom de inte bygger på några uttal som förekom i vanliga ord. Löv stavas inte löf och uttalas inte lö, och berg uttalas inte bärr. Petter förkortas inte till Pett. Andersson blev aldrig Andson, utan Pettson var det enda namnet med det här speciella uttalet. Sven Nordkvists barnböcker om Pettson och Findus tyder på att det kanske inte var bara i Västervik som det fanns pettsöner.
Det fanns de som hette Lummbärr (Lundberg) och Limmbärr (Lindberg). När berg fanns sist i efternamn, uttalades det som bärr. På liknande sätt blev Lindgren och Lundgren till Linggrenn och Lunggrenn, precis som i alla namn på -gren. I -grenn förkortas e-et också. Andra namn med en lång vokal som kan förkortas när de kommer sist i namn är by, bo och bro, till exempel i Formby, Jularbo och Lömmbro (Lönnbro).
I sonnamnen berodde den lokala namnformen ofta på västerviksuttalet av det förnamn som sonnamnet bygger på. Samuelsson blev Sammelson och Emanuelsson blev Emanelson, eftersom de som var döpta till Samuel och Emanuel fick sin namn uttalade Samel eller Sammel och Emanel.
Ska man vara riktigt noga, så var det nog vanligare med Sammelson än Sammel (som hellre blev Samel). Samelson var också ett vanligt uttal av Samuelsson.
Det var ibland allmänna uttalsföreteelser i västervikskan som låg bakom de lokala namnformerna. Darström för Dahlström beror på tendensen att uttala tjockt l följt av s som en hopbakning av rs. Blaström för Bladström beror på att det lokala uttalet av blad är bla. Samma borttappande av d finns i Linnström. Linn är den västervikska formen av lind. Eftersom d-förlusten är en allmän företeelse, så kunde Boström och Bodström uttalas likadant. Båda blev Boström.
Efternamn med utländskt ursprung blev ofta uttalade på ett sätt som passade en västervikares mun. Några exempel är Schloenzig, som då blev Slensvig, Knoblauch ofta Knoblasch, Kaunissaar ofta Kanissar och Rampeltin ofta Rampentin.