Orden förflyttade oss till en annan tid och en annan plats. Berättelserna var från verkligheten och innehöll både glädje och sorg.
Och så var det berättelsen om vår farbror, som jag knappt kom ihåg.
Berättelsen började när vår farbror var 18 år. Han var yngst i familjen, och började bli en tystlåten person. Han träffade ofta sina kompisar och kom hem sent med många papper i handen. Alla trodde att det var ett vanligt tonårsbeteende.
”Läkare eller ingenjör skulle han vara, han var briljant i skolan, men i stället hamnade han i fängelset”, sa pappa med en röst som blev svagare ju längre han berättade.
Förvånade undrade vi vad som hänt. Var han inte bortrest som ni sagt? Var han en mördare eller en tjuv?
Pappa fortsatte och sa att polisen grep hans bror utan att någon visste varför. I tre månaders tid ringde familjen och frågade efter honom och fick till slut veta att han var i det politiska fängelset. Det var den värsta plats man kunde hamna på. Ingenting skulle hjälpa. Det skulle vara lättare om han var en mördare eller en tjuv.
”Nu har fem år gått. Han är 24 år gammal och har inte fått se solens ljus igen” sa pappa och orkade inte se oss i ögonen.
Mammas röst från köket manade honom bestämt att inte nämna partiets namn. ”Barnen kommer att berätta för kompisarna i skolan” sa hon.
Våra frågor fick inte tillräckliga svar av pappa. Han sa att när vi blev vuxna skulle vi förstå mer.
Med omsorg om oss förbjöd han oss att diskutera eller gå på konstiga möten med någon. Det kunde vara farligt.
Här kunde berättelsen om min farbror ha slutat. Men det var bara början.
Ytterligare fem år passerade och en dag kom pappa hem och sa glatt att alla politiska fångar fått amnesti.
Två månader senare var min farbror fri. När jag träffade honom första gången var han en främling. Det vita håret och den böjda ryggen passade inte till de ansiktsdrag som avslöjade att han var yngre.
En gång hörde jag hur pappa och min farbror bråkade. Pappa var ledsen och tyckte inte att hans bror hade lärt sig något av de tio åren i fängelse. Han ifrågasatte att brodern fortfarande hälsade på folk på det sätt som han brukat göra i partiet; ”Hej kamrater”.
Min farbror lovade att sluta bära sin röda scarf, börja hälsa den vanliga hälsningen och leva som en vanlig människa utan ”konstiga idéer”. Han gjorde så, men man märkte att han kände sig mer som en fånge än vad han hade gjort i fängelset.
Han blev en statsanställd. Det var ett försök från regeringen att kompensera tidigare politiska fångar. Men vad kan ersätta tio förlorade år av livet?
En dag i maj 2013 var min farbror på väg till jobbet när han sköts av rebeller. De sköt mot bussen eftersom den tillhörde regeringen. Men rebellerna visste inte att den de dödade redan hade betalat med sin ungdom för sin skiljaktiga åsikt.
Hans händer besudlades aldrig av andras blod, han var oskyldig till den blodiga revolutionen. Ändå färgades hans döda kropp av blodet som hade samma färg som hans favoritscarf. En scarf han inte fick bära.
Så ironiskt!