På en middag i mellandagarna halkade samtalet efter en stund in på våra föräldrar. Vi var några gamla kompisar i 50-årsåldern vars föräldrar antingen finns på något boende eller får hjälp av hemtjänsten. Är man i vår ålder är det ofta så.
Erfarenheten av äldreomsorgen var inte odelat positiv.
Personalen hinner inte med och sliter ut sig, hävdade någon. Mamma och pappa klarar sig, men det finns gamla som nästan aldrig träffar en levande människa. Ensamheten måste vara förskräcklig, tillade en annan. Allting är så stressigt. Gamla som bara vill prata får ingen chans att göra det, sade en tredje.
Jag var den ende som hade positiva erfarenheter. Mina föräldrar bor fortfarande kvar hemma, något de vill göra så länge det bara går. När mamma i somras ramlade och slog i huvudet var det uppenbart att de behövde stöd av hemtjänsten. Och det har fungerat.
I dag får mina föräldrar hjälp med både städning, inköp och tvätt. De har larm och 13 minuters tillsyn varje dag. Mamma har en rullator, som hon i och för sig inte använder, och hemmet har utrustats med några enklare hjälpmedel. Det är på gränsen, men de klarar sig.
Övergången från sjukhusvård till kommunal hjälp fungerade också. En biståndshandläggare besökte mamma på sjukhuset och tillsammans gick de och pappa igenom vad som behövde göras. När min mamma kom hem efter en dryg vecka fanns hjälpen på plats (eller kom strax igång).
Visst finns det saker att önska som kan bli ännu bättre. Det är till exempel olika personer varje gång som dyker upp vid de dagliga tillsynsbesöken. Kontinuiteten är inte den bästa. Mamma skulle gärna lära känna assistenterna lite bättre – å andra sidan tycker pappa att det är bra att få träna på olika namn.
För tydlighetens skull ska jag kanske tillägga att mina föräldrar inte bor i Västervik, utan i en kommun i Östergötland. Mina goda vänner i det här fallet är inte heller Västerviksbor. Det är alltså erfarenheter från andra kommuner vi diskuterade runt middagsbordet.
Ändå tror jag att erfarenheterna är ganska vanliga. Ibland (förhoppningsvis för det mesta) fungerar äldreomsorgen bra, ibland fungerar den inte alls. Tyvärr har äldreomsorgen precis som annan välfärd – skola, barnomsorg, sjukvård – blivit lite av ett lotteri. Har man tur får man stöd/ hjälp/ utbildning i världsklass, har man otur är det inte mycket som fungerar.
Är man dessutom själv stark, påläst och påstridig ökar chansen att få bra hjälp. Är man det inte, och inte heller har barn som är det, är risken större att man inte får det. Det blir den egna förmågan, inte behoven, som avgör insatsens kvalitet och omfattning.
Det är förstås ovärdigt ett rikt land som Sverige. Givetvis ska alla ha samma rätt att ta del av den välfärd som vi tillsammans byggt upp och finansierat med våra skatter. Här står Västervik och hela Sverige inför en stor utmaning de kommande åren, inte minst för att befolkningen blir äldre och äldre.
I Västervik läggs just nu sista handen vid en stor äldreenkät som genomförts bland kommuninvånare mellan 66 och 80 år. De har fått svara på frågor om bland annat boende, hjälpbehov och framtidsplaner. Den förra undersökningen som gjordes för drygt tio år sedan ledde bland annat fram till de trygghetsboenden som vi har i dag.
Det ska bli spännande att se vad resultatet blir den här gången.
Till sist ett par andra reflektioner:
Det var intressant att ta del av politikernas nyårslöften häromdagen. Jag läste kritiskt och försökte hitta områden som våra företrädare struntat i eller glömt bort. Men alla viktiga områden finns med, för åtminstone något parti, från integration och skola till trygghet och miljö.
Nu är det ”bara” resten kvar: att hålla löftena.
Visst verkar Gotlandstrafiken lovande!? Turlistan som presenterades i veckan innebär betydligt bättre tider än 2016 och att det i högsäsong går att göra dagsturer till Visby. Till fullt rimliga priser, dessutom. Jag har faktiskt bara varit på Gotland i jobb, men i sommar blir det säkert en turistresa.
Det ser jag fram emot, när januari mest är halka och snålblåst.