Psykosen innebär att till synes rationella män träder in i ett zombieliknande tillstånd där Trump är kung. Bland symptomen märks akut faktaresistens och vanföreställningar om att alla utom just de själva fallit offer för medias ”anti-Trump propaganda”. I diagnosen ingår även svår Hillary Clinton-fobi.
I vanliga fall tycker jag och min man lika om det mesta. Vi står båda till höger på den politiska skalan. Vi var båda rörande överens i de två senaste presidentvalen. Min käre make, en före detta punkrockare och rebell, är dessutom en hårt arbetande egenföretagare och en hängiven familjefar som lagar trerätters på en onsdagskväll och inte drar sig för att kravla runt på golvet och leka med Barbie om döttrarna så kräver. Han är rätt och slätt en vettig människa.
Men redan under första månaden av primärvalet visade han tydliga tecken på Trump-feber. Sedan dess har vi antingen undvikit ämnet helt eller kommunicerat om valet via e-mail. Häromkvällen gjorde Trump dock debut vid köksbordet. Sedan gick det som det gick.
”Trump visar mer disciplin än tidigare,” försöker min man optimistiskt.
Jag, syrligt: ”Jaha, tycker du det.”
En kort paus.
Jag, full attack: ”Hur länge har idioten lyckats hålla tungan i styr? En dag?”
Maken: ”Så du tänker rösta på Hillary?! Hon kommer förgöra landet!”
Jag: ”Hon beter sig åtminstone som en vuxen och inte som en förvuxen bebis!”
Maken: “Tror du på allt media säger? Hillary alltså. Wow. Herregud.”
När stormen lagt sig och vi enats om att motparten tappat förståndet googlar jag fenomenet. Har Kung Orange ställt till det i fler förhållanden? Under rubriker som ”The Wall Between Us” och ”Till Death – or Donald – Do Us Part” radar historierna upp sig.
I The Wall Street Journal berättar Jeannine och Jon Hinman, båda republikaner i New Hampshire, hur de tvingats upprätta vissa förhållningsregler för att klara sig igenom valsäsongen. När Trump dyker upp på kvällsnyheterna måste ena parten lämna rummet, alternativt byta kanal. Trump får under inga omständigheter diskuteras kring sängdags.
En annan kvinna, Kimberly, vars man hävdar att hon hjärntvättats av vänstern, medger i ett kommentatorsfält hur hon spelar in Trumps allra värsta uttalanden för att sedan spela upp dem när hennes man äntrar TV-rummet. Strategin gör honom ”superirriterad”.
Och i ett hem funderar en fru på att bannlysa all politisk diskussion:
”Vi kampanjade båda för Obama,” skriver hon. ”Nu sover han som en baby i vår säng och drömmer om Trump som president. Jag sover på soffan med mardrömmar om samma sak. Bara ikväll hoppas jag. Vi brukade älska att prata politik. Suck.”
De som retar gallfeber på mig, Jeannine, och andra i samma sits är nonchalansen med vilken Trumps skrävel avfärdas. Under de senaste veckorna har Trump återigen flörtat med viktmaktrörelsen (”Mediaspin!”), berömt Saddam Hussein (”Det var inte allt han sa!”), pekat på ett plan och sagt att Mexico anfaller (”Han skämtar!”)
Wall Street Journal summerar, ”Det är något med Trump som gör det svårt för folk som älskar honom, och folk som hatar honom, att älska varandra.”
Så illa är det nog inte för de flesta men det är rent fascinerande att vi kan tycka så olika om samma person.
En första klassens jubelidiot eller en utmärkt ledare för den fria världen?
Käre make, jag hoppas innerligt att du har rätt.