För kanske sju år sedan bestämde vi på VT att vi skulle utreda hur pass jämställd vår nyhetsbevakning var; alltså hur många män respektive kvinnor vi låter komma till tals varje vecka. Vi gjorde egna uträkningar från dag till dag. Andelen kvinnor som kom till tals i nyhetsrapporteringen varje vecka var påfallande låg. Cirka 20 procent, men oftast betydligt lägre. Det fanns dagar då vi inte hade pratat med en enda kvinna. Det kändes ... inte bra, för att uttrycka det milt.
VT var inget undantag på något sätt. Så här såg det ut i tidningsbranschen, och gör fortfarande på många tidningar.
Lite drygt hälften av alla prenumeranter på VT är kvinnor. Och i våra digitala mätsystem där vi följer läsningen varje dag ser vi att vi nästan alltid har närmare 50 procent kvinnor som läser vårt material varje dag. Så ur ett läsaraffärsperspektiv är frågan så klart superviktig, och precis lika viktig är den ur ett demokratiskt perspektiv.
Men vad berodde den kraftiga övervikten av män i vår rapportering på? Vi visste ju att det är vanligare att folk ger oss tips om män än om kvinnor, och att det är väldigt vanligt att kvinnliga intervjupersoner hellre passar våra frågor till en manlig kollega. Kanske speglade vår bevakning hur samhället faktisk ser ut i övrigt? Män är ju överrepresenterade inom maktens korridorer, och män är överrepresenterade i brottsligheten. Och det är ju en verklighet vi måste förhålla oss till. Men resten av bevakningen då? Reportagen? Familjeporträtten? Vanlig nyhetsbevakning inom näringsliv, bostad, motion, hälsa och omsorg? … Ja, tyvärr hade vi även där en klar övervikt av män i rapporteringen.
Trist. Då kunde vi inte bara skylla på samhället längre. Dags att vända det pekande fingret mot oss själva kanske?
Sagt och gjort. Det var vårt eget beteende vi behövde ändra. För att vara aktuella för kvinnliga läsare behövde vi alltså aktivt välja att intervjua kvinnor. Efter några veckor lyckades vi landa på cirka 30 – 35 procent kvinnor i bevakningen. Problemet var att vi inte hade något program som kunde mäta detta. Det krävdes liksom att vi höll räkningen själva. Jag tror att det var därför vi till slut misslyckades.
För drygt ett år sedan köpte vår mediekoncern in program som kunde mäta balansen mellan kvinnor och män i vår rapportering. Äntligen! När vi körde igång programmet på våra artiklar på VT såg vi svart på vitt att vi tappat frågan. Och vi bestämde oss för att ändra på det igen. Målet vi satte är att vi ska ha fullständigt jämn balans mellan kvinnor och män i vår rapportering.
Nu når vi vårt mål för den allmänna redaktionen. Reportrarna som arbetar med nyheter på VT är jämställda i sin bevakning, de intervjuar lika många män som kvinnor utslaget på en månad.
Sporten då? Ja, eftersom vi inte har någon damelitidrott i Västervik är 50/50-målet på Sportredaktionen kanske inte så realistiskt, men vi har lyft in avsevärt fler kvinnor i vår bevakning även där, och vi vill ha ännu fler! Tipsa oss gärna om kvinnor som utövar idrott och motion som vi kan berätta om.
Vi är stolta och glada över vår utveckling i att få nyhetsbevakningen jämställd. Tillsammans har vi vänt på en seglivad tradition av kraftig överrepresentation av män. Vi är en fri och oberoende nyhetsorganisation som jobbar stenhårt för att vara lika relevanta för kvinnor som för män varje dag.