Under de senaste dagarna har #MeToo-kampanjen tagit över i sociala medier. Miljontals kvinnor världen över går ut och berättar om de gånger de utsatts för sexuella trakasserier. Så otroligt kraftfullt. Skrämmande. Sorgligt. Men också bra.
Sakta men säkert blir det allt mer okej att berätta om det förtryck och våld som många kvinnor utsätts för i sin vardag. Och fler män börjar prata om det också. Hur beter vi oss? Bör jag förändra något i mitt beteende? Vad gör vi om vi ser en kvinna som drabbas? Hur pratar vi om kvinnor sinsemellan? Alla de här frågorna måste vi ställa.
Och ännu viktigare: vi måste prata med våra barn. För det börjar tidigt i skolåldern.
En kompis dotter kom hem och berättade att pojkarna i hennes skola pratat om att det fanns fula tjejer och att de bara ville pussa på snygga tjejer. Dottern frågade sin pappa hur en ful tjej ser ut och om hon var ful själv. Hon är sex år gammal.
Det är ju så att man går sönder inombords.
Den aktuella skolan har enligt pappan ett fint värdegrundsarbete och bra tänk när kommer till likabehandling. Precis som de flesta skolor har.
Men det räcker inte. Värdegrundsarbetets motor måste drivas vidare av föräldrar, mor- och farföräldrar, storasyskon, och av alla andra inom hemmets väggar. Det är vår uppgift som vuxna människor att se till att det sexistiska beteendet inte sprider sig vidare i generationer.
Även i Västervik har hundratals kvinnor valt att gå ut under haschtagen #metoo om sina erfarenheter. Vi har varit i kontakt med väldigt många av dem inför den här publiceringen. Jag förstår att de flesta inte vill gå ut i tidningen och berätta. Det är inget jag klandrar dem för. Vi fick med oss några och jag vill rikta ett särskilt tack till er.
Och till alla er som vågar berätta, oavsett i vilket forum, er röst gör skillnad. Jag vägrar tro något annat. Om alla fortsätter att hålla tyst om sånt här så kommer det aldrig bli någon förändring.
Och slutligen. Nu vänder jag mig till er män där ute. Vill ni komma hit och berätta hur ni ser på saken så är ni hemskt välkomna. Ni måste inte berätta om era personliga erfarenheter, om ni inte vill. Ni kan tala ur ett rent generellt perspektiv. Hur ser ni på det här? Hur talar ni om detta med era barn? Det vill vi skriva om. Jag är en man, precis som ni, ring mig så snackar vi.