Ett av mina starkaste minnen från min barndom är när vi gick till blåbärsskogen och plockade bär. Det var hos morfar och mormor på landet, och förutom de båda var det jag, min syster, mamma och pappa, samt två goda vänner och grannar. Och så vår hund Kasper. En ganska stor grupp således.
Med åren blev utflykterna en tradition, alltid förknippade med bestämda förberedelser. Först skulle vi hitta lämpliga kläder; oömma och inte känsliga för fläckar, keps och stövlar. Sen skulle jag och min syster välja något att plocka i – för det mesta någon gammal plåtburk som morfar satt ett handtag i. Den fick inte vara för stor, blåbär går ju ganska långsamt att plocka, men inte heller för liten eftersom vi barn ville vara duktiga och faktiskt bidra lite.
Vi tog bilen en liten bit och traskade sedan iväg på en mindre grusväg mot skogen. Väl framme satte vi ner fikakorgar och ryggsäckar på något lämpligt ställe och spred sedan ut oss. Själva plockandet minns jag som ganska enahanda, men ändå helt ok. Minst någon liter var brukade jag och min syster i alla fall få ihop.
Vid fikapauserna skulle vi alltid jämföra och granska varandras byttor. Vem hade plockat mest, vem hade plockat ”bäst”, det vill säga med minst blad och grenar (alltid min pappa som brukade skryta om det) och hade jag eller och min syster varit flitigast? Det var mysiga stunder med saft och bullar, frisk luft, umgänge över generationsgränser och en och annan gliring för mindre goda plock-insatser.
I år har det varit ett fantastiskt blåbärsår, och jag har själv varit ute och plockat flera gånger. Ensam, varken min fru eller mina tonårsbarn förstår det nöjet. Det har blivit flera liter bär som räckt till både sylt och att äta som de är eller i en smoothie.
Det är en speciell känsla förknippad med att tillreda mat, egentligen oavsett vad det är, på egen hand, från grunden. Sällan är jag så stolt över något som när jag sätter på etiketterna med ”Mikaels goda. . .” på ännu varma syltburkar eller häller upp saft på nogrannt rengjorda flaskor. Samma känsla infinner sig när jag bakar bröd, vilket jag gör året runt.
Den här sommaren har jag gjort både flädersaft och snaps smaksatt med blåbär respektive svarta vinbär (synd bara att man dricker snaps så sällan). Det har blivit sylt på krusbär och blåbär, och när björnbären i trädgården är mogna ska det bli ett par burkar av dem också. Några turer till svampskogen kommer det också att bli.
Nu kanske det låter som att jag är värsta hemmakocken. Det är jag verkligen inte. Under veckorna i Västervik (jag veckopendlar till jobbet på VT) blir kosthållningen ganska enahanda med mest enkla pastarätter. Hemma hos familjen är det mest min fru som står för matlagningen.
Men trots detta – eller kanske just därför – får jag för mig att anstränga mig lite extra ibland. Det är något visst med att göra själv!