När jag var liten hade jag en bästis som hette Linda, vi kunde leka i timmar, dagar, veckor men så blev vi osams, rejält.
När jag och Linda blev osams så blev vi enormt osams. Vi kunde bitas och rivas. Vi jagade varandra och skrek i högan sky. Sedan gick det några timmar eller i värsta fall dagar och vi blev återigen sams. Jag minns det som att vi helt sonika bara knöt an igen utan någon närmare konflikthantering och så var leken igång, som om ingenting hade hänt.
Som tur är har jag aldrig varit med om något liknande i vuxen ålder. Det hade nog tett sig en smula oroväckande om två vuxna kompisar blev så arga på varandra att någon var tvungen att sära de två åt. Men jag önskar dock att vi vuxna inte vore så undvikande när det gäller kontroverser och starka känslor.
Det börjar ofta subtilt, ett svar som dröjer lite längre än normalt, ett samtal som uteblir. Den vänskap som alltid känts så självklar börjar kanske plötsligt att kännas skör eller till och med främmande. Man börjar ifrågasätta sitt eget beteende, var det nåt jag sa?
Det kan vara svårt att erkänna för sig själv men ibland förlorar vi vänner och det gör ont. När avståndet rent geografiskt växer, nya relationer tar vid eller en vardag tar allt större plats, kan vänskapen hamna i skymundan. En vänskap kan precis som en kärleksrelation brista på tusen olika sätt, i tystnad, i missförstånd eller i ilska.
Linda och jag delade allt, hemligheter, oro, skratt och tårar. Vår vänskap växte med oss in i vuxenlivet. Vi följde varandras graviditeter och var självklara på varandras bröllop. Åren gick, vi checkade in någon gång varje månad och det var alltid lika roligt att höras. Plötsligt märkte jag att hon inte hade hört av sig på länge. Något var fel. Jag började rannsaka mig själv men såg ingen logisk förklaring och gjorde ett tappert försök till kontakt.
Hon svarade, till slut. Tiden. Barnen. Jobbet. Kraven. Alla måsten.
Jag hoppas att jag och Linda en dag hittar tillbaka. Hon gav mig så mycket men vi bor i olika delar av Sverige och det har gått flera år nu.
Det är lätt att romantisera gammal vänskap men brusten vänskap precis som brusten kärlek är en del av livet. Vi förändras, utvecklas och växer ibland åt olika håll. Vänskapen var viktig och värdefull då men den hörde till en annan tid. Ibland hittar vi tillbaka till varandra, inte som vi var då utan som vi är nu och det kan bli lika bra eller ännu bättre.