Tidigare i veckan skrev VT att det fortfarande inte är bestämt vad som ska hända med de stängda vårdplatserna efter årsskiftet. Risken är uppenbar att stängningen förlängs och att en fjärdedel av sjukhusets vårdplatser därmed försvinner för gott. I så fall fortsätter den illavarslande nedmonteringen av verksamheten.
Tidigare har beslut tagits om den så kallade nivåstruktureringen som innebär att delar av cancervården förs över till andra sjukhus. Visserligen flyttas annan kirurgi till Västervik, men flera bedömare har varnat för att förändringarna på sikt är mycket negativa. Till exempel har framtiden som ett självständigt akutsjukhus allvarlig satts i fråga.
Ett väl fungerande sjukhus är naturligtvis viktigt av flera skäl. I första hand för att alla patienter ska få en god och säker vård, men också för deras anhöriga. Ett sjukhus är också en stor arbetsplats och en viktig faktor för att en kommun ska växa och utvecklas positivt.
Det finns många skäl, för många, att engagera sig.
När barn- och kvinnokliniken hotades av nedläggning för drygt tio år sedan reste sig hela Västervik mot förslaget. Politiker från höger till vänster reagerade, företagare protesterade och vanliga Västerviksbor engagerade sig. I oktober 2003 demonstrerade upp emot 10 000 Västerviksbor mot nedläggningsplanerna – butikerna i centrum höll till och med stängt för att personalen skulle kunna delta.
Själv jobbade jag i Norrköping de här åren, och samma sak hände där. Planer på att stänga akutmottagningen nattetid och hänvisa patienterna till Linköping, väckte en våg av folklig ilska. I oktober 2003 bevakade jag en stor demonstration där 20 000 östgötar fyllde en stor del av Norrköpings innerstad. "Lite större än 1 maj", konstaterade en person i slutet av tåget.
I Norrköping tog dessutom Socialdemokraterna i kommunen strid med den S-märkta landstingsledningen, som lagt fram förslaget.
Protesterna 2003 fick effekt, i båda städerna. 2016 finns det fortfarande förlossningsavdelning och BB i Västervik, och akutmottagningen i Norrköping är fortfarande öppen dygnet runt. Visst, en del andra förändringarna genomfördes, men inte alls lika långtgående.
Med det perspektivet är diskussionen i dag väldigt annorlunda. Visserligen har mer än 3 000 Västerviksbor skrivit under en namninsamling mot nedddragningarna, men annars är det framför allt en liten grupp landstingspolitiker som protesterar. Det gör de i och för sig energiskt, men det tillhör också deras jobb.
Från kommunpolitikerna är det tvärt om största möjliga tystnad. Fråga inte mig vad Tomas Kronståhl, Harald Hjalmarsson och andra lokala politiker gör när stadens sjukhus förlorar en fjärdedel av sina vårdplatser. Jag vet bara vad de inte gör - de bildar inte opinion, uppvaktar landstingsledningen och protesterar.
Ja, jag vet att det är landstingspolitikerna som beslutar om sjukvården. Men det är kommunpolitikernas uppdrag att i alla lägen kämpa för Västervik, och där är sjukhuset en viktig del.