”Är du rädd för terrorism när familjen är ute och reser?” Frågan kommer när jag sitter i tandläkarstolen och gapar. På senare tid dyker ämnet upp allt oftare. När min chef skickade sina barn för att åka Polar-expressen undrade han högt om tåget inte var det ideala målet för en attack. För egen del tackade jag nej till en inbjudan att se ”Nötknäpparen” i Boston strax efter terrordåden i Paris. Två bekanta visade sig ha avstått av samma anledning. Vi var alla lika paranoida.
Fast när jag svarar på tandsköterskans fråga säger jag ändå: ”Vi pratar aldrig om det.”
Jag hade tänkt skriva den här krönikan efter terrorattacken i San Bernandino, Kalifornien, i början av december. Men julen var på ingång och ämnet kändes så oändligt deprimerande. Jag visste ju att det kommer hända igen.
När 35 människor, sådana som du och jag, sprängdes i luften i Bryssel tog det dagar innan jag och min man ens nämnde händelsen. Vad skulle vi säga? Vi anar ju att det bara är början på något mycket värre, en begravning av det ”öppna samhälle” som politikerna så högtidligt värnar när de döda räknas.
Där satt visst en treåring och grät bredvid sin mördade mamma i den internationella avgångshallen. Jag ser min egen treåring skutta runt på köksgolvet, leka anka, och ropa ”kvack, kvack”, och jag tänker att det är just mitt och hennes liv som jihadisterna vill avsluta.
Visst är risken att drabbas minimal, kanske lika liten som att träffas av blixten. Så tänkte kanske trebarnsmamman Bennetta Betbadals innan hon sköts till döds på sin arbetsplats i San Bernandino av samma typ av extremister som gjorde att hon flydde ifrån Iran som 18-åring. Kanske kände hon sig så trygg i sitt nya hemland att tanken aldrig slog henne alls.
Jag kan inte vänja mig vid tanken att ena sekunden lever du och i nästa sekund gör du det inte. Att livet i frihet numera kan ta slut när du minst anar det.
För flera år sedan höll FBI enligt uppgift en terroristcell under uppsikt här i vår egen idyll på den amerikanska nordostkusten. Den lokala järnaffären hade uppmanats att rapportera om någon köpte stora mängder spik som kunde användas vid bombtillverkning. Och i dag, när detta skrivs, är det exakt tre år sedan en vän till en vän förlorade sin son, Martin Richard, åtta, när en bomb exploderade vid Boston Maratons mållinje.
När terroristerna slog till i Paris i november förra året fick jag ett sms från min irländska vän som också bor här: ”De sparar den största bomben till oss.” Kan vi inte skicka ut dem i rymden, svarade jag, där de kan bygga sitt dödsrike utan oss som älskar att leva.
Jag avskyr Europas nya sorgeritual och terroristernas hejarklackar, de som skickar små hjärtan på Facebook till terrormisstänkte Osama Krayem från Malmö när han poserar med vapen på bild. Men allra mest avskyr jag dem som älskar döden mer än livet.
En eftermiddag hör jag hur min femåring placerar sina Barbiedockor i ”lockdown,” en procedur som tränas lika ofta som brandövningar på amerikanska skolor. Dörrarna till klassrummen låses. Persiennerna dras ner. Längst bak i klassrummet kurar min Noelle med sina klasskamrater. Knäpptysta. Där ute finns en ”bad guy.”
”Vad tror du han vill?” frågar jag henne senare.
”Han vill stjäla något!” svarar hon dramatiskt.
”Vadå?”
”Kanske våra anteckningsböcker”, säger hon och spärrar upp ögonen, ”och jag har hört att ibland rövar han bort barnen!”
Det är jul när detta utspelas. Granen glittrar i rummet bredvid. Hon smyger in sin lilla hand i min och sedan dansar vi långdans genom huset.
Ulrika G. Gerth är journalist, uppvuxen i Åby utanför Norrköping och bor sedan många år i USA.