– Nej, det går inte. Tomten är inte så rik. Han har en budget som han inte kan strunta i. Önska er andra julklappar, som inte är så dyra, säger jag.
Efter en stund kommer min son och säger;
– Mamma jag önskar mig målvaktshandskar.
– Smart, det kan tomten köpa, svarar jag.
Det dröjer inte länge innan båda kommer till mig och oroar sig för att tomten ska glömma vad de har önskat sig. De ber mig att skriva ett brev till tomten.
– Tomten glömmer inte barnens önskningar, men jag ska skicka ett brev till honom så ni känner er säkra, svarar jag.
Är det verkligen så, tänker jag för mig själv, och hur kan tomten då missa mitt hemlands barn i fyra år? De har varit snälla och hjälpsamma mest hela tiden. De önskar sig inte dyra saker. Jag ska skriva till tomten vad jag hört barnen önska sig, kanske han inte hörde. Krigets röst är starkare än barnens röst.
Det första barnet vill ha bröd, han är hungrig. Annars vill han flyga till himlen, där det finns mycket bröd. Det andra önskar sig en filt som skyddar honom från vinterkylan. Den tredje vill sova under tak. Den fjärde är sjuk, och önskar sig medicin. Den femte önskar att ingen fnyser åt henne för att hon är på flykt och dras med fattigdom. Nej, jag ska sudda ut den sista önskningen, det är inte tomtens jobb.
De som önskar att få sin mamma eller pappa tillbaka från havet, eller de som vill leva i havet där deras föräldrar finns – de behöver ett under, inte en tomte, för att få sina önskningar uppfyllda.
Telefonen ringer, och mitt barn svarar;
– Mamma! Det är tomten som vill prata med dig.
– Hallå, min kära tomte. Jag är arg på dig, säger jag till honom, och han svarar;
– Jag är tusentals år gammal, jag har väldigt bra minne. Jag hör väldigt bra också, men hur ska jag besöka barnen och min säck är tom. Ni måste fylla min säck.
– Jag förstår. Jag ber om ursäkt tomten, säger jag.
Vad dum jag är, som tänker att tomten glömmer. Om han inte klarar av sitt jobb så borde han ju haft en anställd i stället.
Det är vi; du och jag, som kan fylla tomtens säck. Det handlar inte om att vara mot eller för att ta emot flyktingar, det handlar om barnen. Barnen behöver varma hjärtan. Snälla, låt inte mitt hemlands barn vara som ”flickan med svavelstickorna”. Låt dem inte få gå hungriga och titta genom fönstret på all god mat, men inte få något. Låt dem inte frysa och dö när den sista svavelstickan brunnit ut. Vi kan hjälpa dem, och rädda deras liv. Låt oss inte behöva hitta dem när de dött, och räkna dem med de andra offren.
Rädda Barnen har tagit fram ett julgåvobevis som kallas ”Ingenting”. Det innehåller ingenting till dina nära och kära, utan går oavkortat till barn som är på flykt från krig och katastrofer.
Ingenting innebär allting för dem. Ingenting kan mätta en hungrig. Ingenting kan värma en som fryser. Ingenting kan bli medicin till en sjuk.
Att be om hjälp är inget som någon väljer. Det är kriget som tvingat fram denna bittra verklighet.