Inga krig kan stoppa Mors dag

Det är roligt för mig att få fira Mors dag två gånger varje år. I mars firas jag som den syriska mamman, för minnen och dåtid. I maj firas jag som mamman som kämpar i mitt nya land.

Alltid kommer det att vara före och efter. Även om jag undviker att berätta om flykten, landet eller kriget upptäcker jag att allt i mitt liv handlar om detta.

För två år sedan bestämde min mamma sig att lämna landet tillsammans med min bror och min syster, på grund av kriget. När jag fick höra detta, blev jag chockad och min egen flyktresa spelades upp i hjärnan som en film.

Det kunde inte min mamma klara av. Det var svårt och farligt. Hur skulle hon springa eller gömma sig från polisen? Hur skulle mamma resa utan dokument?

Min mamma som är så noga med att följa regler, hur skulle hon som den ärliga person hon är kunna ljuga för att lyckas fly?

Min mamma som älskar varje blomma i husets gård. Hur skulle hon kunna lämna pappa och huset ensamma?

Min mamma sa att landet inte var detsamma som när jag lämnade det och att det blev värre och värre för varje dag - även om det var som ett helvete när jag flydde.

Jag visste att det var omöjligt att leva där, annars skulle min mamma aldrig lämna Syrien.

Mamma, min bror och min syster gav sig i väg, längs en väg som de inte visste hur den skulle vara eller när den skulle ta slut. Önskan var att så snart som möjligt återförenas med min pappa och min brors familj som var kvar i Syrien. Vem som stannar och vem som flyr beror på pengarna och vem som kan klara av resan.

Jag kommer ihåg bilden som min syster skickade till mig. Det var den sista bilden de tog i Syrien. På bilden satt min mamma och pappa i soffan och höll varandras händer och tittade på varandra. De såg hopplösa ut, ledsna och svaga. De skulle lämna varandra för första gången på nästan 40 år. Varför förstörde kriget deras och tusentals andra människors liv?

Under resan gick de vilse, blev fångade i ett land och lurade i andra. Kalla nätter gick de i skogar i flera timmar. Min bror och min syster har berättat att mamma ville att de skulle lämna henne ensam i skogen. Hon orkade inte gå längre. Hon ville att de skulle fortsätta resan utan henne eftersom hon skadat sitt knä. Till slut hamnade de i Tyskland. Resan tog mer än sex månader, och de kunde äntligen vända en sida i sina liv.

I mer än 40 år jobbade min mamma i Syrien och sparade till sin pension som många andra. Drömmen var enkel: att leva i fred tillsammans med min pappa i deras vackra hus. Glädjen för dem var barnbarnens besök, att vi barn var färdiga med våra studier och att vi lyckats i våra jobb. Det var dags för dem att skörda frukterna av sitt livs arbete.

I stället kom min mamma till sitt nya land utan sin historia, utan att någon kände till hur hon som lärare undervisat många generationer i sin skola. Här kunde inte min mamma språket bra och det kändes tomt för henne utan min pappa.

När hon blir ledsen eller nedstämd, försöker jag därför vända samtalet och få henne att berätta om sin skola i stället. Direkt blir hon glad och hennes röst blir starkare när hon berättar om sina minnen som rektor.

För nästan alla syriska mammor kommer Mors dag aldrig mer att firas på samma sätt som förr, aldrig med samma personer eller på samma platser. Men Mors dag kommer ändå varje år. Det kan inte kriget ändra.