Kommer ni ihåg Bo Lundgren? När jag träffade honom i Norrköping i valrörelsen 2002, minns jag att stämningen var lite tryckt. Det vanliga skojandet före pressträffen ville inte riktigt ta sig och partiledaren verkade ansträngd och irriterad.
Moderaterna låg dåligt till i opinionen och Lundgren var ifrågasatt både utifrån och internt i partiet. Han uppskattade inte mina frågor om det låga förtroendet bland väljarna; opinionsundersökningar visade ofta fel och det var resultatet på valdagen som spelade roll. Han ville hellre prata om sänkta skatter.
Lite senare, bara några dagar före valet 2002, intervjuade jag dåvarande gruppledaren i riksdagen, Per Unckel. Då hade Uppdrag granskning sänt sitt uppmärksammade valstugereportage där en rad moderata kommunpolitiker uttalat sig främlingsfientligt eller rent rasistiskt. Det var botten ur för M i opinionen.
Unckel slog ifrån sig, tog avstånd från partivännernas åsikter men hävdade också att problemet fanns i alla partier. SVT:s granskning var vinklad. Han ville hellre berätta om stora satsningar på universiteten – sammanlagt 1,7 miljarder kronor, ser jag när jag letar rätt på artikeln i vårt gemensamma artikelarkiv.
Sedan vet vi hur det gick. Moderaterna gjorde ett katastrofalt dåligt val 2002, tappade 7,7 procentenheter och slutade på 15,2 procent. Per Unckel försvann snabbt från partitoppen och året efter tvingades Bo Lundgren avgå.
Fredrik Reinfeldt tog över, stöpte om partiet i grunden och skapade Nya Moderaterna. 2006 tog Alliansen makten, och behöll den i valet 2010. Det är svensk politisk historia, oavsett om man tycker om det.
Nu är också Reinfeldts efterträdare borta från partitoppen. En ny partiordförande kommer att väljas, och de flesta verkar tycka att det i praktiken bara finns två kandidater: Ulf Kristersson och Elisabeth Svantesson. Duktiga och erfarna politiker båda två.
Mer spännande är om den moderata politiken också kommer att ändras, och i så fall hur. För en förändring talar att Moderaternas problem knappast beror på en enda person, oavsett hur viktig hon har varit. Läget i opinionen beror på mer djupgående faktorer.
Mot en förändring talar att Moderaterna redan svängt kraftigt efter Reinfeldt och att det bara är ett år kvar till valet. Både Kristersson och Svantesson har dessutom stått bakom de senaste årens förändringar. Hur mycket nyheter hinner de med? Och hur mycket tål deras trovärdighet?
Sist och slutligen kanske det inte spelar så stor roll vad Moderaterna gör. Det var kanske inte bättre, men i vart fall lättare förr. Jämfört med början av 2000-talet är Sverigedemokraterna en helt ny maktfaktor i svensk politik. I dag har vi tre politiska block, varav två icke-socialistiska.
Det är inte heller givet att just Moderaterna ska vara det stora borgerliga partiet. Själv är jag gammal nog att minnas Centerpartiets storhetstid under Thorbjörn Fälldin. Under Annie Lööf är partiet på väg upp igen.
Svensk politik har förändrats i grunden. Oavsett vad Moderaternas partiledare heter.