I mitt uppdrag hösten 2003 ingick givetvis att bevaka alla turer kring nedläggningshotet för förlossning, BB och gyn i Västervik. Det blev många artiklar om oron hos anställda, blivande föräldrar och andra med koppling till verksamheten.
Vad ingen visste var att jag själv gick och bar på en liknande oro. Med sprattel i magen blev det – i yrkesrollen – många besök på förlossning och BB, och i hemlighet undrade jag om jag själv skulle få möjlighet att föda på Västerviks sjukhus när det väl blev dags.
Ett av de starkaste minnena från den där hösten var när jag besökte den jättelika demonstrationen på torget. Jag både förundrades och fascinerades av uppslutningen. Där och då blev jag medveten om hur tillgången till ett lokalt sjukhus med bra kvinno- och förlossningssjukvård kittade samman befolkningen.
Vid mina besök i verksamheten samt i intervjuer med såväl politiker och tjänstemän, som privatpersoner och anställda, imponerades jag över kvaliteten på den vård som bedrevs på ett relativt litet sjukhus.
När våren kom och det var dags för min förstfödde att göra entré, var verksamheten räddad. Jag stormade in i de numera välbekanta lokalerna, träffade i egenskap av patient på barnmorskor och läkare jag i min yrkesroll hade intervjuat under hösten och vintern. När sonen sett dagens ljus och en av de första som kom in i rummet var en nyutexaminerad barnmorska som jag intervjuat om hennes oro för vad som skulle hända med hennes jobb, var cirkeln sluten och hennes “grattis till sonen” kontrades med gratulationer från min sida till att hennes arbetsplats hade räddats.
Scenariot var lite speciellt, men på en liten ort kan det lätt bli så att yrkesrollen och den privata sammanflätas. I mitt fall gick det inte att bevaka skeenden i politiken och i samhället utan att själv beröras.
Det var dock först när jag själv genomgått en förlossning som jag insåg vad det skulle ha betytt om jag i stället för att få skjuts de 200 metrarna till sjukhuset, skulle ha tvingats åka till Linköping eller Kalmar för att föda. Minst ett av mina tre barn hade förmodligen fötts på E22 i så fall och jag är väldigt tacksam att jag i stället fick föda i en hemtam, trygg miljö med härlig personal och där brist på platser inte var ett problem.
Så trots min roll som opartisk journalist kan jag, som Västerviksbo, inte låta bli att framföra en högst personlig hälsning till den jubilerande hundraåringen: Grattis!