När kriget tog över landet tvingades vi till att prioritera annorlunda. Jag var väldigt tacksam för varje dag som gick och som min familj hade överlevt.. Framtiden hade inte längre någon stor betydelse för oss, det som var viktigast var att vi var vid liv. Ingen garanti hade vi för det närmaste framtiden, allt kunde hända.
Motiverade av överlevnadsinstinkten sökte vi alternativa lösningar. Att bli flykting toppade listan. Tusentals syriska familjer splittrades och spreds över hela världen. Att träffa nära och kära blev svårt eller omöjligt.
Jag lämnade mina föräldrar och träffade aldrig mer min pappa som gick bort några år senare. Jag skildes från kompisar och minnen. I varje kvadratmeter av huset jag lämnade fanns minnen, av hur vi hade möblerat det, av mina barns leksaker, av våra foton på väggarna. De här små minnena är som pusselbitar, när jag samlar ihop dem sammanfattar de hela mitt liv.
Trots våra brutna själar och vår tanke som var med våra kära och nära som var kvar i landet, kämpade jag och många andra hårt för att kunna gå vidare i livet.
Flyktingens fakturor är dyra. Räkningarna gäller saknaden, längtan till allt som var, strävan efter att hitta vår plats i det nya samhället, att ibland inte bli behandlade som individer, då vår hud och ögonfärg blir en orsak till att vara ovälkomna i landet.
I lördags var det två demonstrationer i Västervik, en för att afghanska flyktingar skulle få stanna, den andra för att hylla nazismen.
Jag gick ut för att handla lite mat efteråt. Staden var som vanligt lugn och fin. Demonstrationerna hade upphört. Jag hämtade en korg.och började plocka bland varorna i affären. Jag märkte att jag höll mig undan och släppte förbi andra kunder eller lät dem handla före mig. Jag gjorde det flera gånger och undrade själv varför jag gjorde så. Jag blev nästan arg på mig själv, det var ju min tur, det var jag som borde gå först, varför stannade jag och lät andra gå före mig. Det var inte av snällthet.
På vägen hem kom jag på förklaringen om varför jag agerade på det här sättet. Jag ville visa för de andra ”svenskarna” i affären att jag som utrikesfödd inte tar någon annans plats, jag stör ingen. Det finns ingen anledning för dem att oroa sig för att jag befinner mig här i landet.
I alla länder diskuteras flyktingfrågan, hur ska man hantera flyktingfloden? Ska gränserna stängas, eller de krångliga flyktinglägren? Flyktingarna blir en belastning för många länder. Allt kan man hänga upp på den här kroken, allt från bostadsbristen till klimatförändringarna.
Många har glömt bort att vi är konsekvensen. Jag och tusentals andra flyktingar är inte orsaken till belastningen, vi är konsekvensen. Vi är konsekvensen av krig, terrorism, av vapenförsäljning, av världens stora politiska plan som ändrat vårt land. Vi är bara konsekvensen om man tittar på helheten med öppet sinne.
Mellan hammare och städet hamnar vi. Världens politiska stämning som förändrats och våra länder som bränns av kriget.Jag tar inte någon annans skattepengar, jag ökar inte på arbetslösheten och jag har inte något med klimatförändringen att göra.
Reem Alhaddad kom till Sverige som flykting hösten 2013. Hon bor i Västervik och arbetar som integrationsassistent.