Kontrollrummet i Tjernobyl, i det havererade kärnkraftverket.
Hur många gånger har vi sett världen eller länder gå under i olika katastrofer? Från klassiker som Earthquake (1974) till nya försök i 2012 (2009) och den norska (!) Bølgen (2015) har vi sett storslagen och påkostad undergångsaction där hela världen (eller delar av den) går sönder medan hjältarna skriker, springer, ramlar och slår sig men som ändå, i slutet, medelst stoisk blick tittar mot horisonten samt glatt slår fast att samtliga huvudrollsinnehavare klarade sig. Dagens tips, miniserien Chernobyl (2019) handlar dock om en, i allra högsta grad, verklig katastrof; kärnkraftsolyckan i april, 1986.
Jag ska vara helt ärlig; jag är inget större fan av serier. Det är något med åtagandet och att bibehålla intresset som gör att jag backar. Givetvis har jag följt ett antal serier genom åren; jag följde slaviskt både Seinfeldt, Scrubs och Twin Peaks när det begav sig och The Walking Dead hade mig redan i första avsnittet och flera år framöver. Sedan tog det stopp.
Numera tittar jag oerhört sällan på serier men när HBO påannonserade Chernobyl tänkte jag att fem timslånga episoder skulle bli relativt lätt-tittade. När jag dessutom såg att Jared Harris, Emily Watson och vår egen Stellan Skarsgård figurerade i rollistan plus att Johan Renck regisserat blev det nästan nödvändigt att titta.
Producenten och manusförfattaren Craig Mazin har under sin research grävt i arkiv, läst dagböcker och intervjuat överlevande ögonvittnen. Han har pusslat ihop faktiska händelser med personliga berättelser och på så sätt rekonstruerat både katastrofnatten, besluten som ledde fram till den samt myndigheternas katastrofala hantering av allting. Vissa saker har givetvis friserats för att passa dramaturgin men många av händelserna i serien är faktiskt historiskt korrekta. Allt i från kärnfysikern Legasovs (Harris) frustration när han försöker övertyga Politbyrån om katastrofens omfattning – till den höggravida Lyudmila Ignatenkos (Jessie Buckley) desperata sökande efter sin make, brandmannen Vasily. Vi har även ministern Shcherbinas (Skarsgård), numera legendariska, vredesutbrott inför en kall oförståelse och dumhet i den sovjetiska myndighetsapparaten.
Själva olyckan gömmer sig långt bort i bakgrunden redan i första avsnittet men den episka explosionen á la Hollywood uteblir. Chernobyl är, i och med sitt tema, precis lika aktuell nu som när den hade premiär och är allt annat än lätt-tittad; det är en otroligt brutal och stark dramatisering av katastrofen. Jag dras obönhörligen med i nervkittlande scener där de ”frivilliga” så kallade likvidatorerna i ett helvetiskt 90-sekunderspass ska skyffla ner dödligt radioaktivt avfall ner i kratern till mer stillsamma passager som när den fiktiva kärnfysikern Ulana Khomyok (Watson) intervjuar de svårt strålskadade och döende kärnkraftsteknikerna som befann sig i kontrollrummet under olycksnatten.
Stellan Skarsgård vann en Golden globe för sin insats som den ifrågasättande ministern Shcherbinas i "Chernobyl".
Jag blir skakad i mitt innersta under de otäcka (men lågmälda) scenerna när ryska militärförband skjuter de övergivna husdjuren i och runt om den evakuerade staden Pripyat. Det slår mig även hur serien har en sorts genomgående slasher-tema. Det är dock ingen motorsågsvevande galning som förföljer karaktärerna utan en allestädes närvarande och osynlig mördare som dödar tyst och grymt. Allt ackompanjerat av geigermätarknaster och Hildur Guðnadóttirs suggestiva soundtrack.
Bilden är tagen 2016, när en ny överbyggnad gjorts över den havererade kärnkraftsreaktorn.