Svensk film är alltid intressant och när Netflix släppte sin originalfilm Red Dot nu i februari kändes det så klart spännande att kika så där förutsättningslöst. Innan vi börjar tröska igenom det här måste jag dock nämna titeln, Red Dot (som så klart hänvisar till rödpunkts-riktmedlet som används friskt genom filmen). Givetvis är det för att göra filmen mer gångbar internationellt, men är det bara jag eller känns inte titeln lite krystad?
Nu när vi fått det där ur vägen kan vi börja diskutera filmen i sig; Red Dot är något av en så kallad ”slow burner”, det vill säga en film som tar sig tid och det här är något som vi, i sanningens namn, inte är ett dugg bortskämda med nu för tiden. Den tar sin tid, etablerar karaktärer, deras inbördes relation till varandra, fysiska platser och bygger upp spänningen till ett mardrömslikt crescendo som avslutas på ett intressant sätt, minst sagt.
Vi följer Einar och Nadja, ett par som vi inser inte har sitt förhållande under någon som helst kontroll; Einar, en mansbebis fördriver dagarna med eskapism fram sitt tv-spel medan Nadja (som är gravid) får ta all annan marktjänst. Vi förstår tämligen tidigt att de här båda är fångade i sitt eget förhållande samt att ett svårt trauma ägt rum som förstärkt den här destruktiva relationen.
För att försöka få saker på rätsida igen beslutar sig vårt unga par att resa iväg till fjällen för vandring, skidturer och romantik. Resan upp blir inte utan dramatik. Efter att blivit konfronterade av två norrländska jägare (som sorterar under den fördomsfulla benämningen ”rednecks”) ökar spänningen då det unga paret blir trakasserade av dessa.
Då paret även, vid en bensinmack, råkar köra på jägarnas pick-up trissas trakasserierna upp ytterligare; Einar väljer nämligen att lämna olycksplatsen utan att göra rätt för sig!
Dumt men helt i linje med hans livsfilosofi att, medelst skyddslappar, gå vidare utan att ta något ansvar för sina handlingar. Parets bil blir dessutom rispad och, i affekt, väljer Nadja att i sin tur rispa jägarnas fordon för att hämnas. Inte ett smart drag någonstans och när de dessutom blir upptäckta flyr det unga paret hals över huvud.
Väl uppe på fjället slår de upp sitt tält läger och trots att de är lite skakade efter de senaste dagarnas händelser tänker vårt unga par att de inte har ett endaste dugg att bekymra sig om längre. Givetvis är det här filmen börjar dra i gång tempot på allvar ...
Red Dot är ingen fin historia; den är otroligt mörk och väldigt blodig. Ja, den tangerar nästan ett par gånger att övergå i så kallad ”body horror” men dock utan att gå till överdrift.
Nanna Blondell och Johannes Kuhnke spelar sina roller väl och trovärdigt och Alain Darborg har perfekt fångat känslan av hopplöshet, kyla och panik. Dessutom ska två stora eloger tilldelas Anastasios Soulis och Kalled Mustonen som levererar två bombastiska gestaltningar av de två jägarna och detta utan att de blir överdriva karikatyrer vilket givetvis kan vara en fälla som många andra skulle fallit i. Manusförfattaren Per Dickson bygger, som jag redan nämnt, upp karaktärer och dramaturgi på ett sätt som gör att vi inte känner oss stressade utan i stället håller oss kvar i ett järngrepp när historien sakta men säkert rullas upp.