Ibland känner jag inte mig själv. Då undrar jag om jag är samma person som levde så länge i detta fjärran land? Är det sant att det var fred i landet? Var det på riktigt eller bara en skön dröm?
Platserna är inte desamma som de var förut, de kan inte bekräfta mina minnen. Mina kära är inte heller där, huset är tomt och ledset. Pappa lever inte längre. Han kan inte ta hand om husets gård eller köpa godis till barnen.
Vi bor inte längre nära varandra, syskonen bor i olika länder och min syster som är kvar i landet är på flykt – i vårt land. Hur ska jag känna att mitt ”exliv” är sant, när det är omöjligt att åka dit. Jag önskar bara att kunna få se platserna som jag älskade, hälsa på mina kära och få krama dem och känna deras dofter.
Jag önskar att jag kunde flyga som en fågel, utan pass och andra dokument utan att behöva öppnade gränser, sedan återvända hit. Då skulle jag förstå att det var sant och att det var mitt liv och min historia.
Julen och nyårsafton närmar sig och våra föräldrars hus borde vara fyllt av glädje och skratt, vi skulle vara tillsammans och barnen i mormors famn, lyssna på fina berättelser och vänta på vackra presenter. Deras röst och deras ansikten lever i mitt hjärta som om det var i går. Maten, sällskapet, samtalen, och pappa som älskade att grilla, stämningen var som en vacker julsaga. Vi behövde faktiskt inte en tomte för att uppfylla önskningar, vi hade allt och vi visste inte detta då.
På nyårsafton brukade vi titta på ett tv-program med astrologiska spådomar inför det nya året. Innan kriget började, var vi intresserade av att få veta vilka månader som skulle bli lyckliga och vilka som skulle bli mindre lyckliga, om jobbet, familjen och kärleken för dem som inte har hittat den än.
När kriget började förväntade sig alla att höra att kriget snart skulle ta slut. Tyvärr säger de inte ens det i ett sådant program. Vi har gång på gång hört politiska analyser som förutspår en dyster framtid för landet men vi ville inte tro på detta. I verkligheten vet vi att det ska ta lång tid och att det inte löser sig lätt. Det var som om vi höll på att drunkna och bara höll i ett halmstrå för att överleva. Efter fyra år är vi fortfarande stjärnor på tv-skärmar. Nyhetssändningen saknar knappast våra bilder eller nyheter.
Barnen som skriker, människor på flykt och andra som plågas av krigets helvete. Hur orkar man lyssna eller titta? Det är inte bara nyheter för mig, det är platser som jag känner till och jag tar in människors sorg och deras ord.
Med en jul utan syskon och föräldrar, med krigets minnen, och förväntad framtid, hittar jag ljuset som lyser min väg. Ljuset som står bakom det är mina kära och nära kompisar. Jag är envis att gå vidare, knyta ihop de två delarna av mitt liv och hitta en inre frid mellan vad det var och vad det blir.
Mat för en hungrig och värme för någon som inte bor under tak, en liten present till ett barn som inte har någon vuxen som tar emot önskelistan, det kan du och jag fixa.
Jag önskar fred till mitt land och god jul och gott nytt år till mitt andra hem – Sverige.