Det skulle ha varit helt vanlig dag.
Min man är på jobbet. Barnen är på väg till dagis och skola i olika skolbussar.
Nästan fem minuter går efter att barnen åkt. Jag brukar titta ut genom fönstret innan jag går till mitt jobb; på barnen som går till sina skolor, på människor som går på gatan. Det ger mig hopp om att livet fortsätter, trots att det är krig.
Jag håller på att stänga fönstret, när jag hör ljudet av en explosion. Det är som en blixt från en klar himmel. Det känns som om huset hoppar, så starkt är det. Jag fattar ingenting. Vad är det som händer? Jag ser ingenting genom fönstret, så jag lämnar lägenheten och springer ner i trappan. Ve och fasa! En jättelik rökpelare klättrar mot himlen en bit från huset. Rökpelaren kommer från samma ställe som mina barn skulle till.
Omedelbart ser jag mina barn framför mig – vad de har för kläder på sig, vad de har i väskan. Sa jag att jag älskade dem, innan de gick? Med all min kraft skriker jag deras namn. Jag vill att min röst flyger till dem, jag vill ha ett svar, att de båda säger; ”Ja, mamma vi är okej.”.
Jag förlorar känslan för tid och plats. Jag ser folket som springer på gatan utan de veta vart de ska. De gråter och skriker. Rädslan gör att jag fryser som till is, och kan inte röra mig. Efter en stund samlar jag mig, och springer upp till vår lägenhet igen. Jag försöker ringa mina barn, men jag hör ingen signal i mobilen. Jag kan inte ens trycka på rätt knappar. Rädslan har tagit över mig.
Efter några minuter kan jag äntligen ringa mitt äldsta barns lärare. Hon svarar, gråtandes; ”Alla bussar kom till skolan, ingen är skadad”. Hon frågar mig inte vem jag är, eller vad jag vill, men jag får svar på det jag undrar.
Nu gäller det min yngsta pojke, min lilla älskling. Jag kan inte hejda tårarna, så jag ser inte klart. Efter flera försök kommer jag till mitt yngsta barns lärare. Läraren säger att han är okej. Hon berättar att hon gömde mitt barn i sin famn när explosionen ägde rum, och att de var väldigt nära. Jag lugnar mig.
Strax därpå ringer mobilen igen. Det är min man, han skriker ”var är ni?” och jag svarar att vi är okej. Det är vad han vill höra.
Jag går ner i trappan, och står framför mitt hus och ser röken från explosionen. Jag tänker att jag är en lycklig mamma, jag är tacksam att mina barn mår bra. Det var bara sekunder, eller några meter, som stod emellan dem och döden. Men det finns andra, som väntar på sina barn men som inte kommer att få dem tillbaka. De som väntar på att deras pappa eller mamma kommer hem samma tid som vanligt, som kommer att få vänta och vänta förgäves. De skulle ha haft mycket att säga till sina nära och kära om de hade vetat att det var sista gången de sa hejdå.
Den här dagen flyger många själar till himlen tillsammans. Gammal eller ung spelar ingen roll – små barn, vuxna och gamla har dött. Jorden i mitt hemland vattnas med mer blod än regn. Många av skolbarnens block har fyllts med blod i stället för bläck, och många skolbänkar kommer att förbli tomma. I många hus är det sorg, och många har lämnats ensamma.
Det känns svårt att andas. Det känns som om luften är tung, tung av alla offers själar.
Dagen är slut och min familj överlevde. Jag bestämmer mig för att inte skicka barnen till skolan igen. Jag klarar inte av att sitta hemma och vänta på dem. Jag vill att vi möta samma öde – leva tillsammans eller dö tillsammans.
Min man fortsätter att jobba, han tycker inte att det spelar någon roll om man stannar hemma eller går ut. Vi kommer att möta samma öde ändå.
Det var den dagen kriget kom till min stad och mina kvarter. Efter det är det som en snöboll som hamnat i rullning. Det kommer liknande dagar igen, så många att jag inte kan räkna dem.