Det är oerhört ovanligt att vi publicerar bilder på döda barn i Västerviks-Tidningen. Det är en viktig pressetisk regel att visa hänsyn till den döde och dennes familj. En sådan bildpublicering är ett stort ingrepp i den personliga integriteten.
Regeln är bra och viktig och visar att seriösa medieföretag, som VT, har en helt annan etisk hållning än allehanda sajter och forum på internet där alla möjliga bilder publiceras hela tiden.
I går gjorde vi ändå ett undantag från den regeln.
Bilden på treårige Aylan Kurdi som omkom under flykten från kriget har de senaste dagarna publicerats i sociala medier, tidningar och tidningssajter över hela världen. Pojken drunknade tillsammans med sin äldre bror Galip och mamma Rehan när familjen tillsammans med ett 20-tal andra flyktingar försökte ta sig till den grekiska ön Kos. Kropparna flöt iland vid den turkiska badorten Bodrum. I den syriska familjen överlevde endast pappan Abdullah.
Det är en hemsk, hjärtskärande bild – men också viktig. Jag tror att den hjälper oss att förstå vad den pågående flyktingkatastrofen innerst inne handlar om. Det rör sig egentligen inte om siffror och statistik eller människoströmmar hit och dit – utan om individer av kött och blod, människor som du och jag.
Ja, än viktigare. Fotografiet hjälper oss inte bara att intellektuellt förstå, utan också att känna. Som inga texter eller tabeller talar bilden direkt till våra känslor. Och just därför är det rätt att publicera den.
På nyhetsplats i dagens tidning berättar vi om vad människor i Västervik gör för att hjälpa flyktingar och lindra lidandet i en desperat situation. Det handlar bland annat om Röda Korsets uppsökande verksamhet bland asylsökande i kommunen och flera andra organisationer som samlar in pengar. Engagemanget är stort och imponerande.
Vi ger också tips om vad du, jag och alla andra kan göra om vi vill.
Ska man försöka se något positivt i de senaste dagarnas tilltagande flyktingkris – och de hemska bilderna – är det just att engagemanget och viljan att hjälpa ser ut att öka. Det gäller både enskilda människor och hela stater.
Radiohjälpens pågående insamling har på kort tid fått rekordstora bidrag. Och i EU kanske medlemsländerna äntligen kan enas kring kvoter och ett mer solidariskt flyktingmottagande. För att bara ta två exempel.
Här hemma i Sverige kan vi tvista om tillfälliga eller permanenta uppehållstillstånd, säkra länder och hur integrationen bäst ska gå till. Det är viktiga och svåra frågor, som ska debatteras öppet och fritt. Men nu handlar det faktiskt inte om detta.
Just nu – när världen upplever den värsta flyktingkatastrofen sedan andra världskriget och 60 miljoner människor är på flykt – handlar det främst om vår egen medmänsklighet. Om vi har förmågan att se andra människor och deras lidande, även om de är främlingar för oss.
Vi har alla ett ansvar för det som händer. Ingen av oss kan göra allt. Men alla kan vi göra något.
Det är kanske en klyscha. Inte desto mindre än det sant.