Replik till Anders Björlins insändare i VT 28/4.
Anders Björlin anser inte att kommunens handel i räntederivat skall betraktas om en spekulationskostnad. För cirka ett år sedan skrev jag i detta forum att det här förhållandet kunde uppnås på annat säkert och mindre kostsamt sätt.
Vad som nu framskymtar är dock ren felspekulation av stora mått eftersom kostnaden för derivaten synes vara så enormt höga i förhållande till den egentliga räntekostnaden och till den beräknade vinsten därav. Då inte Anders Björlin kan eller vill redogöra för kostnaden under åren eller avtalens innehåll och innebörd uppstår misstanken om dolda och okända kostnader för skattebetalarna.
Efter finanskrisen 2007–2009 har räntan i stort sett sjunkit varje år. Det blir inte bättre av att Anders Björlin till sitt försvar hävdar att även vissa andra kommuner haft samma felaktiga tillvägagångssätt.
Samma kostnad? Tanken uppstår att derivathandeln skett i en sluten krets av så kallade rådgivare och banker som tagit väl betalt för denna försäkring. Har politikerna informerats och förstått avtalen och den enorma spekulation av kommunens räntekostnader som har skett? Kan någon redogöra för kostnaden därav?
Så länge inte alla siffror kommit upp på bordet kvarstår misstanken om ett spekulationshaveri. Kommunchefen och före detta ekonomichefen har ej insett eller förstått, vilket är anmärkningsvärt, att inköp av derivat för stora kostnader är ren spekulation särskilt med hänsyn till den sedan länge rådande lågräntemiljön.
Min reflektion är dock att en kommun ej skall behöva inköpa dyra slag av derivat för att säkra sina räntor då man torde erhålla mycket förmånliga räntor med anledning av sin kreditvärdighet. I annat fall har man för hög skuldsättning!