Tvångsflytt från Annagården
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Detta skriver Västerviks-Tidningen om två gånger, på våren och sensommaren.
Dessvärre stämmer detta inte. Min mamma drabbades av en stroke 2001 som förvärrades 2003. Då fick vi ett boende till henne på Annagården, vilket passade utmärkt.
Efter alla handläggare som avlöst varandra under dessa år, så blir jag uppringd av en ny handläggare som vill flytta min mamma till Tjustgården helt över huvudet på mig och min far
Mamma blev provocerad att tacka ja!
Mamma grät dagen efter inför min far och visste inte vad hon skulle ha svarat. Hon har ingen aning om vad hon tackar ja till.
Samma handläggare kommer en gång till med en assistent som skall vara "vittne". Alltså ytterligare främmande människor som skall "övertala" henne.
Vi får ingen uppgift om att det är mycket dyrare på Tjustgården. Man kan undra varför, är det markhyran eller allmänt intressant att plocka de äldre som har låg pension på pengar?
Min mamma har ingen användning av ett stort rum som är välutrustat med spis med mera. Hon sover i sin säng om natten och sitter uppe från morron till kväll i sin rullstol i ett allrum. Hon vill inte sitta ensam och stirra ut genom ett stort fönster ensam, då blir hon mycket ledsen.
Min mor vet vad hon har, men vet inte vad hon får. Hon har varit två och ett halvt år på Annagården, ta inte ifrån henne den invanda trygghet den tid hon har kvar att leva
Hon har en ingen aning vad om vad Tjustgården är för något.
Jag utbildade mig till undersköterska 1986-87 och arbetade mycket med äldre människor och fick lära mig att flyttar man runt de gamla och sjuka så blir de ännu mer förvirrade, av ny personal och nya människor.