Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Vid all problemlösning gäller det att först ta reda på vad som är orsaken till problemet, den kloka formuleringen fanns i ett av de första inläggen i skoldebatten.Jan-Peter Brinkby är med all rätt otålig utifrån den dåliga måluppfyllelsen. Han vill se omedelbara åtgärder. Jag är normalt också en handlingsmänniska, men i skolfrågan har jag har jag ansett det nödvändigt att agera lite annorlunda. Orsaken är att skolan under lång tid varit föremål för så många förändringar att jag är övertygad om att dessa är en del av problemet. Utifrån ständiga topplaceringar i de internationella PISA jämförelserna har den finländska skolan av flera debattörer nämnts som ett föredöme. Finlands skolor kännetecknats av att förändringarna varit få, brett förankrade och genomförts gradvis. Min åsikt är därför att stabilitet är väldigt viktigt för en långsiktigt framgångsrik skola, viktigare än att snabbt hasta fram förändringar. Ska vi få med oss en, som jag tror, ganska reformtrött lärarkår och deras absolut nödvändiga engagemang, då krävs det också att vi uppvisar en bred politisk enighet kring vilka förändringar som vi anser som nödvändiga. Vidare att förändringarna är mycket väl genomtänkta. Av den anledningen har det varit nödvändigt att ta debatten om orsakerna, före den om åtgärderna. Nu har vi alla en mer nyanserad bild av orsakerna och det är bra. Vi är överens om att lärarna har en besvärlig arbetssituation, att det finns en obalans i ansvarsfördelningen mellan skolan och elev/föräldrarna, att föräldrarna har ett stort uppfostransansvar. Vidare att det finns mycket att hämta genom bättre kunskapskontroll i skolan, vilket samarbetet i Haninge mellan Martina Mossberg och Robert Noord visar. Vi är också överens om att en bättre skola inte enbart är en fråga om mer resurser. Även det sistnämnda är en stor förändring, eftersom det hela i skoldebattens inledning behandlades som en ren budget- och resursfråga. Slutligen har vi bägge konstaterat att Riksdag och Skolverk haft en stor och avgörande roll i formandet av dagens skola. Något som på intet sätt ska hindra oss från att på alla sätt lokalt utnyttja det begränsade mandatet maximalt för förbättra måluppfyllelsen i våra lokala skolor.Genom att Brinkby numera även är socialdemokratisk representant så drar jag slutsatsen att det finns en bred politisk majoritet kring synen på flera av orsakerna. Utifrån den uppnådda samsynen på viktiga punkter bör det nu finnas en god grund för att diskutera förändringar. För det kan inte råda någon tvekan om att de nödvändiga förbättringarna kräver förändringar, och att dessa sedan måste få tillfälle att verka under lång tid.
