Smidig som en container
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Som mamma till en handikappad dotter brukar jag ställa upp med att hantera byråkratin. Trots läskunnigheten kan det ta ett tag innan innebörden av ett beslut resulterat i den efterlängtade aha-upplevelsen, av att förstå budskapet.
Veronica hade blivit beviljad "en halv ledsagare" till en seglarvecka. Frid och fröjd. Hon kunde åka och komma ut lite tillsammans med andra ungdomar i hennes situation. Det var bara att beställa riksfärdstjänst i god tid. Det blev också beviljat. Men i beslutet stod det att eftersom det finns handikappvänligt färdmedel, det vill säga tåg mellan Linköping och Södertälje, skulle det först bli taxi från hemmet i Gamleby till Linköping och från Södertälje till Mättinge.
Rullstol, fyra fullpackade väskor, tider var tredje timme att passa av medicinska skäl osv. Hon måste ha en ledsagare på tåget snabbt som ögat. Det blir också beviljat muntligen av LSS-handläggaren, eftersom ett skriftligt beslut inte hinns med. Men nu är det en annan handläggare som har hand om ledsagarna. Två tjänstemän måste nu ha kontakt med varandra. Det var inte helt lätt att hitta en ledsagare i semestertider, men det gick. Beställningscentralen kopplas in och fixar biljetterna till Veronica och ledsagaren.
Ledsagarens handläggare beställer biljetter till resan tillbaka från Södertälje och från Gamleby till Södertälje, till den dagen Veronica ska hem, för ledsagarens räkning. Men det visade sig vara onödigt då beställningscentralen redan tänkt på det. De avbokades.
Det blir inte samma person som möter upp i Södertälje på tillbakavägen, eftersom den ledsagaren som följer med upp är på semester. Frågan är hur Veronica och den helt nya ledsagaren ska känna igen och hitta varandra till hemresan?
Ledsagaren vet att hon ska leta efter en rullstolsburen ung tjej, med mycket packning, som kommer med taxi. Men Veronica vet att det troligen är en dam som kan gå obehindrat, som ska hjälpa henne att hinna med tåget. Jag hoppas de hittar varandra i tid, annars kanske min dotter blir akterseglad och lämnad på en perrong i Södertälje med sina väskor?
Jag har räknat ut att fyra tjänstemän hanterar den här frågan. Det är färdtjänst, beställningsscentral, LSS- och ledsagarhandläggare, som gör allt vad de kan av detta spjälstaket till regelverk. Till det tillkommer en ledsagare som ska ha två tur- och returbiljetter och lön. Det rings ett stort antal telefonsamtal, eftersom det råder osäkerhet om hur denna container ska placeras för att den ändå ska bli så smidig som möjlig.
Blir detta verkligen billigare för samhället att hantera en resa så här, än om hon åkt direkt med taxi? Är det delarna som inte ser helheten? Allt tas ändå ur samma plånbok.
Vad skapar ett sånt här system för den handikappade, som redan har en mer komplicerad situation i samhället? Det skapar framför allt otrygghet. Det blir ett helt företag att ta sig mer än 4,5 mil hemifrån. Det är gränsen för riksfärdstjänst.
Annars kallas det bara färdtjänst. Alla resor som går under riksfärdtjänst ska beställas i god tid och du vet inte förrän i sista minuten om det går i lås, såvida inte du blir beviljad bil hela vägen.
Du vet inte vem som kommer att bli din ledsagare och ledsagaren vet inget om ditt handikapp. Själv hoppas jag att ledsagaren inte har hund hemma, eftersom Veronica är astmatiker. Finns det akutsjukvård på tåget, om stor andnöd skulle uppstå? Hoppas ingen sätter sig bredvid henne med stark parfym på sig, eller en bukett lövkojor i knät.
Billigast hade varit om mamma helt enkelt skjutsat henne. Men jag kommer inte alltid att finnas till hands. Det är av största vikt att en handikappad människa ges förutsättningar till ett så självständigt liv som möjligt.
En vilja och en längtan att klara saker själv skulle samhället uppmuntra och dessutom tjäna på att respektera. En handikappad måste mer än andra kämpa för sitt oberoende, men istället för att underlätta den kampen gör vi systemet så otympligt att den det en gång är skapat för inte kan använda det. Då har vi lyckats med att skapa ett större utanförskap än vad som är nödvändigt och det var väl inte meningen?